Suchergebnisse

Knowledge Sharing in Professions looks at professionalism as a form of systematic and institutionalized knowledge sharing. It analyses professionalism through the everyday practices in professional communities and the organizations where they work. Three empirical studies, of pharmaceutical clinical trials researchers, management consultants, and architects, are presented, serving to illustrate the relational nature of these and other professions, and how members of professional communities are constantly exchanging data, information, and know-how in their everyday work.

This dissertation draws attention to 'unskilled' immigrant health care assistants in Norwegian elderly care. Their everyday experiences and reflections on their role in the workplace are explored through an ethnographic approach. Fieldwork was conducted in institutional settings as well as in the private homes of elderly people. The study focuses on practices as they unfold at the intersection of two policy fields: healthcare policies aimed at meeting the needs of elderly people, and integration policies aimed at incorporating immigrants into the labour market. The analysis draws on theoretical approaches to work and occupation (Abbott 1998; Hughes 1971, 1994), complexity theory (Heylighen et al. 2007, Kernick 2002) and intersectionality (Collins 1998, Crenshaw 1991). Concepts of dirt (Douglas 1966) and dirty work (Hughes 1956, Dahle 2018, and others) enable an in-depth analysis of participants' narrated experiences. The analysis of participants' experiences brings out the following key themes: the experience of cultural dilemmas at work, limited career mobility, experiences of being disregarded, structural discrimination, and the need for adequate training. Participants' reflections on their experiences are influenced by what they see as a corresponding lack of recognition of the elderly in society, and particularly by a political discourse where older people at the receiving end of care services are attributed a low value. 'Unskilled' immigrant health care assistants are part of an established and bureaucratically regulated working environment, where they must find their place in the hierarchy (Seeberg 2012, Vike 2017). In this light, the study reveals a systematic lack of priority of the needs and rights of the 'unskilled' immigrant health care assistants, deriving from a lacking recognition of their work and its importance to Norwegian elderly care. The structural invisibility of this occupational group directly affects their working conditions and may indirectly also affect the quality of services provided to the elderly. ; Denne avhandlingen retter søkelyset mot innvandrere som arbeider som 'ufaglært' pleiepersonell i eldreomsorgen i Norge. Gjennom en etnografisk studie utforskes deres erfaringer og rolleforståelser som ansatte i både institusjonsbaserte og hjemmebaserte tjenester. Studien fokuserer på praksis i skjæringspunktet mellom to politiske felt: helsepolitikk som skal sikre kvalitet i eldreomsorgen, og integreringspolitikk som skal bidra til inkludering av innvandrere i arbeidsmarkedet. De teoretiske perspektivene er hentet fra tilnærminger til arbeid og yrker (Abbott 1998; Hughes 1971, 1994), kompleksitetsteori (Heylighen et al. 2007, Kernick 2002) og teorier om interseksjonalitet (Collins 1998, Crenshaw 1991). For å oppnå en mer dyptgående analyse av deltakernes erfaringer slik de ble fortalt, brukes også Douglas' (1966) begrep «dirt» eller urenhet og det beslektede begrepet «dirty work» (Hughes 1956, Dahle 2018 o.a.). Analysen av deltakernes erfaringer frambringer et knippe sentrale temaer: kulturelle dilemmaer i arbeidet, begrenset karrieremobilitet, en opplevelse av manglende anerkjennelse for arbeidet, strukturell diskriminering, og oversette behov for adekvat opplæring. Deltakernes opplevelser rammes inn av det de ser som en tilsvarende manglende anerkjennelse av eldres posisjon i samfunnet generelt og spesielt av en politisk diskurs der eldre som mottar omsorgstjenester tilskrives lav verdi. 'Ufaglært' pleiepersonell inngår i et etablert og byråkratisk regulert arbeidsmiljø, der de må finne sin plass i hierarkiet (Seeberg 2012, Vike 2017). Slik sett indikerer studien en systematisk mangel på prioritering av og fokus på hvordan denne langt på vei usynliggjorte yrkesgruppen dekker viktige arbeidsoppgaver i norsk eldreomsorg. Dette får direkte konsekvenser for arbeidsvilkårene til de 'ufaglærte' innvandrerne, og kan indirekte også gå ut over kvaliteten på tjenestene slik de utspiller seg i de eldres hverdager. ; publishedVersion

This report presents the results of a study of retirement behaviour among Norwegian state employees aged 50 to 70 years. The purpose of the study is to document any trends in the average age of retirement of state employees from 2001 to 2007, map the specific retirement routes used by state employees, and to analyse variation in the timing and choice of retirement route by gender, education level, and between occupational groups and different branches (services) within the state sector. The study draws on data combined from two sources: a governmental employee register and a register for a occupational pension (superannuation) program for state employees. The employee register provides information about all governmental employees by 1st October each year from 2001 to 2007. The occupational pension register provides information about the take up of pensions from 2001 to May 2008. Retirement behaviour is thus investigated over a succession of 12 month periods (from October one year to October the following year) plus the shorter period from October 2007 to May 2008. The obligatory retirement age for most state employees is fixed at the age of 70, but they have a right to retire and take out old age pensions three years earlier from the age of 67. Some groups of state employees face lower age thresholds at 60, 63 or 65, known as special age limits. The option to voluntarily leave three years earlier than the age limit also applies to these groups. The majority of state employees also have the option to leave from age 62 as part of a negotiated early retirement pension program known as AFP, which is more beneficial to take out, however, from age 65. All groups can be granted a disability pension at any age up to 67, when claimants are forced to take out an ordinary old age pension. The analysis applies three types of statistical methods. Survival curves indicate at which age a theoretical cohort leave state employment and/or take up a pension. Average retirement age indicates the average age of those retiring, in terms of leaving employment and taking up a pension. Also discrete time (proportional odds) models indicate how retirement ages have changed and vary between occupational groups and services. This is an alternative method which provides better statistical control for the age composition of the employees and those retiring. Various types of retirement routes are also investigated using competing risk (multi nominal) discrete time models. By and large, the different statistical methods provide consistent results, with a slight exception when comparing state branches/ services and some individual years. The age distribution of state employees is almost uniform from age 50 to 60. The number of employees drops sharply, however, in the age brackets above 60. This drop reflects that many employees start retiring from their early 60s and (in addition) that cohorts born after Wold War II are much larger than those born up to 1945. Survival curves show that some retire already at age 57, typically men working in the police force and the military services. Most other groups can retire only from age 62. More men than women retire before 62 but more men than women also tend to work after 66. Women retire most typically between 62 and 66 years. Surviving curves also show that people retired later in 2006/2007 than in 2001/2002. In particular, fewer people retired in the age bracket 62-64 in 2006/2007 compared to similar age groups five years before. Also average retirement age among retirees and discrete time models indicate that people retired later over the study period. Average retirement age increased from 61.3 in 2001/2002 to 62.4 in 2006/2007. The retirement age increased more strongly among women than men. In 2001/2002 women retired earlier than men, in 2006/2007 women retired later than men did. The analysis distinguishes between 13occupationalgroupsand 22 governmental services. The largest occupational group is 'executive officers', people who are responsible for dealing with various types of applications. Universities and higher education is the largest service. Police and military personnel retire earlier than any other occupational group, whereas university/college teachers and researchers retire latest. Among services, it is also the police who retire earliest whereas the Ministry of Foreign Affairs has the oldest retirees. Linear regression models indicate that the very low retirement age among police and military personnel is explained by the high frequency of special age limits which apply to these groups. Retirement age is positively correlated with education level; people with higher education retire later than people with less education. The high retirement age at universities/ colleges is only partially explained, however, by the high education level in this service. Retirement age vary more between occupational groups than between services. This is even more clearly when analysing both factors in a single statistical model. Much of the occupational level variation is explained by special retirement ages, however, which tends to be granted to occupational groups rather than services. Some occupational level variation is also explained by education level. When controlling for special retirement ages and education level, occupational level and service level variations are of similar magnitude. The composition of occupational groups changed over the study period. This compositional change in occupations can help explain why average retirement age increased in the period. This factor can only explain a minor part of the increased retirement age, however, estimated to 24%. Also increased education level could contribute to higher retirement age but this factor appears to work via the changing composition of occupations. Retirement age developed differently within occupational groups and services. Clerks delayed their retirement more strongly than any other occupational group. But this groups was also substantially reduces in numbers, and may not be fully comparable throughout the fire year period. Also executive officers, advisers (in governmental departments), and university/ college teachers and researchers increased their retirement age substantially. Technicians and military personnel were the only occupational groups reducing their retirement age. Retirement age also developed differently between services but these results tend to be sensitive to variation between individual years. Still, the Labour and Welfare Administration (NAV), the Public Road Administration and governmental departments increased their retirement age substantially over the period. The data cannot fully identify all available types of retirement in terms of pension programs, and even less so when analysing how retirement changed over the study period. Disability retirement has seemingly decreased more strongly over the study period than the take up of other pensions. One should be careful to note here that some services, particularly many manual jobs, were privatized and moved out of the governmental sector during the study period. Some employees continue working also after taking up a pension, typically known as flexible retirement. Before 62 years of age such flexibility is more frequent among women than men, typically by combining a 50% disability pension with a 50% job. Above 62 years the gender gap in flexible retirement narrows. Flexible retirement increased over the study period. There is only moderate variation in flexible retirement between occupational groups and services. The report investigates retirement behaviour using various methods, including the average retirement age among retirees and discrete time (proportional odds) models for everyone at risk for retirement.By and largethe twomethods give similar results, particularly when comparing occupational groups (adjusted r=0.965). There is some variation between the two methods, however, when comparing governmental services (adjusted r=0.85). ; Rapporten beskriver pensjoneringsatferden blant statsansatte mellom 50 og 70 års alder i perioden 2001 til 2008 med data fra Statens tjenestemannsregister og Statens Pensjonskasse. Analysene gjør bruk av overlevelseskurver, gjennomsnittlig avgangsalder blant de som gikk av med pensjon, og diskrettids forløpsmodeller som også tar hensyn til antallet ansatte i hvert alderstrinn. Disse metodene gir stort sett sammenfallende resultater. Avgangsalderen økte relativt jevnt gjennom perioden fra 2001 til 2008. Det ble også vanligere å kombinere pensjon med arbeid i denne perioden. Avgangsalderen økte mer blant kvinner enn menn. Avgangsalderen varierer mellom yrkesgrupper og etater, og yrkesvariasjonen er større enn etatsvariasjonen. Grunnen er at særaldersgrenser og utdanningsnivå varierer mer mellom yrker enn mellom etater. Endringer i yrkessammensetningen kan bidra til å forklare en mindre del av den økte avgangsalderen i perioden. Avgangsalderen viser noe ulik utvikling over tid mellom yrkesgrupper og etater.

Denna rapport har tillkommit som en del av ett projekt om prioriteringar i den dagliga vården som drivs av Kommunal och Vårdförbundet. I projektet har Landstingen i Västerbotten och Halland samt kommunerna i Lycksele och Halmstad deltagit. Syftet med att genomföra intervjustudien var att öka kunskaperna om patientnära prioriteringar som vårdpersonalen gör och att öka kunskaperna om vilken betydelse ledarskapet har i prioriteringsprocessen. Följande frågeställningar belyses i rapporten: Vad handlar prioriteringar om? Vilka faktorer påverkar prioriteringar inom omvårdnadsområdet? Vilka olika former har prioriteringsbeslut? Vilka faktorer påverkar resursanvändningen? Vad utgör grunden för de prioriteringar som vårdpersonalen gör? Vilka grupper och verksamheter är högt respektive lågt prioriterade? Vilken betydelse har ledningen, på olika nivåer, för prioriteringsarbetet? Hur ser vårdpersonalen på det framtida prioriteringsarbetet? Metoden har sin utgångspunkt i ett brett angreppssätt för att belysa frågeställningarna. Datainsamling har genomförts som fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper. Både homogena och heterogena grupper avseende t ex profession, verksamhet och huvudman har förekommit. Sammantaget har 16 fokusgruppsintervjuer genomförts med i huvudsak undersköterskor/-vårdbiträden och sjuksköterskor, men även andra yrkesgrupper har varit representerade. De vardagliga prioriteringarna i vården handlade om att rangordna brukarnas (patienter/vårdtagares) behov, att skapa balans mellan olika prioriteringar och att dämpa negativa konsekvenser av oönskade prioriteringar. En del av dessa hade sin grund i det delade huvudmannaskapet inom vården som flertalet deltagare på ett eller annat sätt ställde sig kritiska till. Deltagarna återkom ofta till ansvaret för att göra rätt bedömning och att fatta svåra beslut och många upplevde att yrkesrollen splittras mellan det patientnära arbetet och andra arbetsuppgifter. Många val som den enskilde medarbetaren gör i sin vardag är beroende av prioriteringar som andra gör - vilka de inte har inflytande över. Det kan vara politiska beslut, andra huvudmäns prioriteringar, organisatoriska faktorer och beslut och val som andra professioner gör. Ökade krav från brukare och deras anhöriga skapade rädsla för att bli anmäld till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd vilket ibland leder till att beslut om prioriteringar som den enskilde medarbetaren står inför påverkas. En mängd andra beslut på olika nivåer påverkar omvårdnadspersonalens möjligheter till att göra prioriteringar som uppfattas som rimliga. Politiska beslut och beslut på förvaltningsnivå uppfattades ofta som pålagor och differens mellan de besluten och vad man på enhets- eller avdelningsnivå ansåg borde prioriteras var inte ovanligt. Det förekom också att politiska beslut om vårdgaranti och valfrihet uppfattades som oförenliga med tillgången på läkare och annan vårdpersonal, och ibland också på vårdplatser. Deltagarna framhöll också vikten av effektiv resursanvändning för att frigöra tid för arbetsuppgifter som de utifrån sin yrkesroll borde prioritera högre än vad som görs idag. Ett exempel var att överföring av arbetsuppgifter mellan sjuksköterskor och undersköterskor via delegeringar i kommunens äldreomsorg kunde utvecklas mot effektivare användning av kompetens och resurser. De etiska principerna i riksdagens prioriteringsbeslut var endast kända av några få deltagare. Som grund för prioriteringar framhölls istället etiska principer och riktlinjer i Hälso- och sjukvårdslagen och/eller Socialtjänstlagen samt den professionella kunskapen. Prioriteringar sker ibland också oreflekterat och bygger på intuition eller på rutiner som byggts upp inom verksamheten. Beslut om prioriteringar sker på ett flertal sätt, uppifrån utan delaktighet, hierarkiskt/professionellt, genom egna vardagsnära beslut och/eller i dialog med berörda. Områden som deltagarna ansåg behövde prioriteras högt upplevdes inte alltid tillräckligt högt prioriterade av huvudmannen. Detta gällde t ex demensvården och rehabilitering av de äldre. Främst prioriterades akuta insatser, basbehov och omvårdnadsuppgifter och deltagarna upplevde att det oftast inte fanns tid för något utöver det. Även om diskussioner om hur arbetet skulle bedrivas förekom nästan dagligen, saknade deltagarna generellt sett strukturerade diskussioner om prioriteringar. Uppfattningen om att det var ett långt avstånd mellan politiken och den praktiska situationen i verksamheten var generell och mer gemensamma diskussioner önskades. Långsiktighet och systematik genom framtagandet av gemensamma riktlinjer för prioriteringsarbetet framhölls som avgörande för att arbetet med prioritering utifrån prioriteringsbeslutets riktlinjer skulle bli framgångsrikt, d v s få genomslag i verksamheterna. En förutsättning för att resurserna till vård och omsorg ska användas på bästa sätt är att kunskaperna om prioriteringar ökar. Utvecklingsarbeten behöver startas och enligt deltagarna fanns utrymme för att utveckla, både vårdformer, arbetsmodeller och arbetsformer. Särskilt framhölls samarbete både mellan huvudmännen och mellan olika verksamheter som förutsättningar för ett bra arbete med prioriteringar. I det arbetet har ledning på olika nivåer stor betydelse bland annat för att skapa förutsättningar för prioriteringsarbetet och att skapa arenor där dessa frågor kan diskuteras.

I det här dubbelnumret av Sociologisk Forskning fördjupar vi ett tema som vi berörde i det förra numret: de protester världen över som var en reaktion på att den 46-årige svarta mannen George Floyd dödades av en vit polis i USA. I detta nummer har vi ett samtal mellan tre samhällsvetenskapliga forskare verksamma i Sverige och USA om Black Lives Matter, antirasistiska rörelsemobiliseringar, antisvart rasism samt polisiärt dödliga våld mot svarta människor. De medverkande forskarna är statsvetaren Jan Jämte, sociologen Jasmine Kelekay och kriminologen Leandro Schclarek Mulinari.
Frågor om rasism, ras och etnicitet i Sverige samt afroamerikaners situation i USA är också centrala teman i två av detta nummers forskningsartiklar. I artikeln "Importing American racial reasoning to social science research in Sweden" diskuterar Andrea Voyer och Anna Lund den sociala ojämlikhet och exkludering i Sverige som är grundad i kategoriseringar baserade på ras och etnicitet. Även om rasism och rasifiering under lång tid undersökts av samhällsvetenskapliga forskare i Sverige menar de att mycket forskning fortfarande präglas av ett motstånd mot att analysera dessa frågor utifrån kategoriseringar baserade på ras. Peter Ehrström och Magnus Dahlstedt skriver om den afroamerikanske filmkaraktären Shaft i artikeln "Mitt namn är Shaft. En populärkulturell ikon i tre olika skepnader". Genom att analysera tre Shaft-filmer från 1971, 2000 och 2019 belyser de hur afroamerikaners villkor och samhället i stort har förändrats.
Numrets övriga fyra forskningsartiklar berör andra teman. I artikeln "En stum värld? Om resonans, social responsivitet och utbrändhet" diskuterar Christian Ståhl Hartmut Rosas teori om resonans i relation till Johan Asplunds teori om social responsivitet. Ståhl menar att dessa teoretiker bidrar till ett sociologiskt synsätt på utbrändhet som skiljer sig från de gängse genom att förskjuta diskussionen om detta fenomen från det "individuella psykiska måendet till sociala strukturer". Gabriella Scaramuzzino diskuterar i sin artikel "Workplace violence. A threat to autonomy and professional discretion" hat, hot och trakasserier mot tre yrkesgrupper som alla har demokratibärande roller: socialarbetare, lärare och journalister. Hennes undersökning visar att hela 40 procent av respondenterna har övervägt att sluta arbeta med ett socialt problem, ett ämne eller en viss grupp av rädsla för att bli utsatt för arbetsrelaterat våld. I artikeln "Att förhålla sig till ändligheten i livet och strategier för 'framgångsrikt döende'" skriver Janicke Andersson om hur äldre personer förhåller sig till den ökade sannolikheten att livet ska ta slut och känslan av att döden är nära. En slutsats är att intervjupersonerna uttryckte osäkerhet och rädsla inför ovissheten i framtiden samtidigt som de sade sig vilja att ta kontroll över såväl åldrandet som döden. Zlatan Ibrahimovićs, Patrik Sjöbergs och Leif G.W. Perssons självbiografier analyseras i artikeln "Underdogs, rebels, and heroes. Crime narratives as a resource for doing masculinity in autobiographies" av Monica Skrinjar och Tove Pettersson. Deras analys visar hur berömda och socialt etablerade män använder beskrivningar av kriminella handlingar för att konstruera en viss typ av maskulinitet, trots att dessa handlingar sällan beskrivs som kriminella i deras berättelser.
Den amerikanska sociologen Jeffrey C. Alexander var en av de planerade huvudtalarna vid 2020 års Sociologidagarna, som med kort varsel fick ställas in på grund av coronapandemin. I det här numret publicerar vi en reviderad version av den keynote-föreläsning som han skulle hållit under Sociologidagarna. I denna föreläsning, som har titeln "The performativity of objects", introducerar Alexander en ny kultursociologisk teori om materialitet som bland annat undersöker den sociala betydelsen av det estetiskt utformade objektets yta.
I numret presenterar vi även sju recensioner av nyutkomna böcker. Magnus Granberg framhåller i sin recension av Johan Alfonssons Alienation och arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen (2020) att denna avhandling är "originell just i kraft av hur den är gedigen". Pernilla Ouis recenserar Johan Rosquist avhandling Moral i rätten. Utredningar av hedersrelaterat våld i Sverige 1997–2017 (2020) och menar att den visar på "vilka fallgropar och utmaningar som finns i ett samhälle som alltmer högljutt kräver speciell lagstiftning och särskilda straff gällande hedersbrott". I sin recension av Stefan Svallfors The inner world of research. On academic labor (2020) noterar Margareta Hallberg gillande att det är "ovanligt att möta forskarens blick på både sig själv och andra på ett för läsaren lärande sätt". Stefan Svallfors konstaterar i sin recension av Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? (2020) att det är "en mycket läsvärd bok: inte bara baserad på omsorgsfullt framtagen empiri utan dessutom flyhänt skriven och djupt engagerande". Ina Hallström recenserar Maria Törnqvists Merleaus mamma (2020) och framhåller att boken kan ses som "en erinran om fenomenologins potential som metod för att beskriva det som bara kan ses när man möter det för första gången eller som om det var första gången." I sin recension av Markus Arvidsson och Bengt Starrins Socialpsykologiska Experiment (2019) menar Lars-Erik Berg att det är en bok som "förtjänar att uppmärksamhet i undervisning och vardagsliv av just skälet synas för att finnas". Karl Malmqvist menar i sin recension av Eva Österbergs Fina och fula känslor? Historiska essäer (2020) att boken ger "högintressanta inblickar i nordisk medeltida och tidigmodern emotionshistoria" samtidigt som den väcker viktiga frågor om "behandling av etik, samhällsteori och samtidsanalys".
Vi vill även uppmana er att sända oss era artikelmanus, förslag på recensioner och idéer för framtida temanummer. Sociologisk Forskning publicerar bidrag på svenska och övriga skandinaviska språk samt på engelska. Sociologisk Forskning tillämpar anonymiserad kollegial granskning (double blind peer review) och alla artiklar publiceras med omedelbar öppen tillgång (open access) på tidskriftens hemsida.
Lena Sohl och Magnus WennerhagRedaktörer för Sociologisk Forskning

This thesis is an ethnographic study of nursing knowledge from the perspective of its use, exploring how professional knowledge evolves in work by taking clinical cancer nursing as its case. Cancer nursing requires a complex interplay between biomedical, clinical and patient knowledge in caring for patients' acute and prolonged physical and mental problems. It thus provides a case that reveals the heterogeneous body of theoretical knowledge and complex practical skills that comprise clinical nursing. The nature and status of these different forms of knowledge and their usefulness for clinical practice in modern healthcare contexts have been discussed in great detail in the nursing literature, more recently related to questions of academisation and evidence-based practice. These discussions reflect the essential role ascribed to knowledge in defining and exploring what professions are, and what they do, in the sociology of professions and the literature on expertise. Despite this interest in understanding what knowledge is, and what role different forms of knowledge play in professional practice, few studies have aimed to envision and explore how different types of knowledge and modes of knowing are interconnected in professional decision-making at a micro-level, and how knowledge thus develops through use. These questions are explored in this thesis by analysing data from five months of fieldwork followed by formal interviews with registered nurses in a cancer ward in a Norwegian hospital. Observations revealed how nurses' professional knowledge and clinical expertise emerged in clinical decision-making through practices of sensing, sharing and caring, as they aimed to evaluate, define and meet cancer patients' overall care needs. These practices were further explored and analysed by combining perspectives from the sociology of professions and knowledge in policy with sociological and anthropological notions on embodiment, translation and temporality. On this basis the thesis addresses the question of how knowledge is acquired, shared and structured in nurses' clinical practice and how it is moulded in its circulation through enactments in an organisational context. Based on the three empirical articles, the thesis demonstrates, firstly, how nursing knowledge develops through the building of sensory knowledge in nurses' continuous, embodied and intersubjective interaction with individual patients and a specific patient group. Secondly, it illustrates how the embodied knowledge of individual nurses is transformed through acts of translation as knowledge is shared, and hence moves in interaction. Thus, nursing knowledge emerges as a third space in the nurses' interpretative and creative effort to fill the gap between knowledge as embodied and inscribed and the languages and lifeworlds of patients, practitioners and managers. Finally, it displays how nurses' professional knowledge is produced and reproduced through temporal structuring of caring practices in clinical work, potentially emphasising particular modes of accomplishing care and forms of knowing at the expense of others. In sum, the thesis thus sheds light on how nurses' heterogeneous body of theoretical knowledge and practical skills is put to use and made useful in a particular organisational context. In this way, the study identifies topics for reflection by clinical practitioners, managers and policy-makers in the field of knowledge management in contemporary healthcare contexts and other professional settings. Beyond providing an in-depth ethnography on aspects of clinical work and knowledge that are little studied in the existing nursing literature and often rendered invisible in a modern hospital context, the thesis contributes to the literature on professions more generally. It does so by demonstrating how acts of diagnosis and treatment are accomplished in the continuous mobilisation and synthesis of theoretical and practical forms of knowledge through inference as an embodied, interactional and situated achievement. The thesis thereby nuances a notion on professional knowledge as a given, illuminating its potential heterogeneous nature, the complex ways in which various forms of knowledge are connected in the solving of particular tasks, and how it circulates and evolves in enactments at the workplace. Overall, the thesis demonstrates the fruitfulness of broadening out theoretical and methodological approaches to the understanding of professional knowledge in future research. It is to be hoped that the thesis can inspire further exploration and new revelations of the knowing body and the body of knowledge in professional practice. ; Denne avhandlingen er en etnografisk studie av sykepleieres kunnskap basert på feltarbeid ved en kreftavdeling. Studien utforsker hvordan sykepleiekunnskap utøves og utformes i arbeidet med kreftpasienter som har akutte og langvarige fysiske og psykiske komplikasjoner. Dette arbeidet fordrer et komplekst samspill mellom biomedisinsk kunnskap, kliniske ferdigheter og pasientinnsikt. Utøvelse av sykepleie på en kreftavdeling er dermed en klinisk kontekst der sykepleiens heterogene kunnskapsgrunnlag kommer til syne. Spørsmål om hva som kjennetegner teoretiske og praktiske former for kunnskap, hvilken status de har og bør ha, og vektleggingen av ulike akademiske tradisjoner har vært gjenstand for debatt i sykepleiefaget, i senere tid særlig knyttet opp mot spørsmål om akademisering og kunnskapsbasert praksis. Diskusjonene reflekterer den sentrale rollen kunnskap har i forståelsen av profesjoner som en spesifikk type yrkesgruppe i profesjonssosiologien og i studier av ekspertise. På tross av denne interessen for hva kunnskap er og hvordan ulike former for kunnskap tas i bruk i profesjonell praksis er det få studier som har undersøkt hvordan ulike kunnskapsformer kobles sammen i profesjonelle beslutningsprosesser på et mikronivå, og hvordan profesjonell kunnskap fremkommer og utvikles i utøvelsen av profesjonelt arbeid. Avhandlingen utforsker disse spørsmålene basert på data fra et fem måneder langt feltarbeid etterfulgt av formelle intervjuer med sykepleiere på en kreftavdeling ved et sykehus i Norge. Gjennom deltagende observasjon kom det fram at sykepleieres profesjonelle kunnskap og kliniske ekspertise utformes i kliniske beslutningsprosesser gjennom tilegnelse av sansekunnskap om pasientenes tilstand, deling av kunnskap om pasienter med andre og gjennom ulike former for omsorgsutøvelse. Disse praksisene ble videre utforsket og analysert ved å kombinere perspektiver på kunnskap fra profesjonssosiologien og politisk sosiologi, med antropologiske og sosiologiske perspektiver på kroppsliggjort kunnskap, oversettelse og temporalitet. På dette grunnlaget utforsker denne avhandlingen hvordan kunnskap tilegnes, deles og struktureres i sykepleiernes kliniske praksis, og hvordan den dermed formes gjennom utøvelse i en organisatorisk kontekst. Som presentert i avhandlingens tre artikler viser studien først hvordan sykepleiekunnskap fremkommer gjennom tilegnelse av sansekunnskap i sykepleiernes kontinuerlige kroppslige og intersubjektive samhandling med individuelle pasienter og en spesifikk pasientgruppe. Deretter illustrerer den hvordan den kroppsliggjorte kunnskapen transformeres i oversettelsen som skjer når kunnskap deles og dermed forflytter seg i interaksjon med andre. Med dette belyser studien hvordan kunnskap vokser fram i sykepleiernes kreative fortolkningsarbeid som bidrar til å skape sammenheng mellom kroppsliggjort og formalisert kunnskap, og mellom den virkelighetsforståelsen som pasienter, profesjonsutøvere og ledere besitter. Til slutt viser studien hvordan sykepleieres profesjonelle kunnskap produseres og reproduseres gjennom strukturering av praksiser i tid, og hvordan dette kan medføre en vektlegging av visse omsorgsoppgaver, forstått som typer av kunnskapsarbeid, på bekostning av andre. Samlet belyser dermed avhandlingen hvordan sykepleiernes heterogene teoretiske og praktiske kunnskapsfelt tas i bruk og nyttiggjøres i en spesifikk organisatorisk kontekst. Med dette har studien reist problemstillinger som forhåpentligvis kan bidra til refleksjon og diskusjon blant profesjonsutøvere, ledere og politiske beslutningstagere i helsesektoren så vel som i andre sektorer. I tillegg til å gi et dyptgående etnografisk innblikk i aspekter ved utøvelse av sykepleie som ikke så ofte har blitt gjort til gjenstand for empirisk forskning, og som står i fare for å bli usynlig i en moderne sykehuskontekst, bidrar avhandlingen også til den mer generelle profesjonsforskningen. Den gjør det ved å belyse hvordan diagnostisering og behandling av komplekse problemer skjer gjennom profesjonsutøveres kontinuerlige mobilisering og syntetisering av teoretiske og praktiske kunnskapsformer. Videre viser avhandlingen hvordan dette finner sted gjennom kroppsliggjorte og situerte slutningsprosesser i interaksjon med andre. Studien nyanserer dermed forståelsen av profesjonskunnskap som en gitt teoretisk base eller et sett med praktiske ferdigheter ved å belyse hvordan ulike heterogene kunnskapsformer integreres i håndteringen av konkrete problemer, og hvordan kunnskap sirkulerer og endres når den utøves i en gitt organisatorisk kontekst. Overordnet demonstrerer studien verdien av å utvide det teoretiske rammeverket og den metodiske tilnærmingen i studier av profesjonell kunnskap. Forhåpentligvis kan avhandlingen dermed inspirere til videre forskning og nye innsikter om kroppen som base og om kunnskapsbasen i profesjonell praksis. ; publishedVersion

Background: Lifestyle habits like tobacco use, hazardous use of alcohol, unhealthy eating habits and insufficient physical activity are risk factors for developing non-communicable diseases, which are the leading, global causes of death. Furthermore, ill health and chronic diseases are costly and put an increased burden on societies and health systems. In order to address this situation, governmental bodies and organizations' have encouraged healthcare providers to reorient the focus of healthcare and undertake effective interventions that support patients to engage in healthy lifestyle habits. In Sweden, national clinical practice guidelines (CPGs) on lifestyle interventions were released in 2011. However, the challenges of changing clinical practice and introducing guidelines are well documented, and health interventions face particular difficulties. The overall purpose of this thesis is to contribute towards a better understanding of the complexities of shifting primary health care to become more health oriented, and to explore the implementation environment and its effect on lifestyle intervention CPGs. The specific aims are to investigate how implementation challenges were addressed during the guideline development process (Study I), to investigate several dimensions of readiness for implementing lifestyle intervention guidelines, including aspects of the intervention and the intervention context (Study II), to explore the extent to which health care professionals are working with lifestyle interventions in primary health care, and to describe and develop a baseline measure of professional knowledge, attitudes and perceived organizational support for lifestyle interventions (Study III), and to assess the progress of implementing lifestyle interventions in primary care settings, as well as investigate the uptake and usage of the CPGs in clinical practice (Study IV). Methods and results: Interviews were conducted with national guideline-developers (n=7). They were aware of numerous implementation challenges, and applied strategies and ways to address them during the guideline development process. The strategies adhered to four themes: (a) broad agreements and consensus about scope and purpose, (b) systematic and active involvement of stakeholders, (c) formalized and structured development procedures, and (d) openness and transparent development procedures. At the same time, the CPGs for lifestyle interventions challenged the development-model at the National Board of Health and Welfare (NBHW) because of their preventive and non-disease specific focus (I). A multiple case study was also conducted, using a mixed methods approach to gather data from key organizational individuals that were accountable for planning the implementation of CPGs (n=10), as well as health professionals and managers (n=340). Analysis of this data revealed that conditions for change were favorable in the two organizations that served as case studies, especially concerning change focus (health orientation) and the specific intervention (national guidelines on lifestyle interventions). Somewhat limited support was found for change and learning, and change format (national guidelines in general). Furthermore, factors in the outer context were found to influence the priority and timing of the intervention, as well as considerable inconsistencies across the professional groups (II). A cross-sectional study among physicians and nurses (n=315) in Swedish primary healthcare showed that healthcare professionals have a largely positive attitude and thorough overall knowledge of lifestyle intervention methods. However, both the level of knowledge and the involvement in patients' lifestyle change, differed between professional groups. Organizational support like CPGs and the development of primary health care (PHC) collaborations with other stakeholders were identified as potential strategies for enhancing the implementation of lifestyle interventions in PHC (III). In addition to interviews and case studies, a longitudinal survey among health professionals (n=150; n=73) demonstrated that their use of methods to encourage patients to reduce or eliminate tobacco or alcohol use, had increased. The survey also indicated that nurses had increased the extent to which they addressed all four lifestyle habits. The progress of the implementation of CPGs on lifestyle interventions in PHC was somewhat limited, and important differences in physicians and nurses' attitudes, as well as their use of the guidelines, were found (IV). Conclusions: Health orientation differs in many ways from more traditional fields in medicine. To strengthen the implementation of this very important (but not "urgent") field in health care, it needs, first of all, to be prioritized at all levels! The results of the studies demonstrate relatively slow adoption of lifestyle intervention CPGs in clinical practice, and indicate room for improvement. The findings of this thesis can inform healthcare policy and research on further development of the health orientation perspective, as well as on the challenges of implementing CPGs on lifestyle interventions in primary care. In summary, this thesis presents important lessons learned regarding health orientation - from the development of CPGs in the field, via assessing healthcare organizations' readiness to change and health professionals' attitudes to methods to support patients with lifestyle changes. ; Bakgrund: Levnadsvanor som tobaksbruk, riskbruk av alkohol, ohälsosamma matvanor och otillräcklig fysisk aktivitet är riskfaktorer för att utveckla kroniska sjukdomar, vilka orsakar de flesta dödsfallen i världen. Ohälsa och dess följdsjukdomar utmanar också samhällen och hälsosystem världen över p.g.a. de höga kostnader som de medför. För att förbättra situationen så försöker regeringar och organisationer förändra hälso- och sjukvårdens perspektiv till att fokusera mer på hälsa och att arbeta med effektiva interventioner för att förebygga och att förändra människors ohälsosamma vanor. År 2011 i Sverige, publicerades nationella kliniska riktlinjer för vårdens arbete med att förebygga sjukdom genom att stödja förändring av patienters ohälsosamma levnadsvanor. Det är dock välkänt hur svårt det är att förändra klinisk praxis och att introducera riktlinjer, och interventioner på området hälsa i sjukvården brottas med specifika utmaningar. Det övergripande syftet med den här avhandlingen har varit att bidra till en bättre förståelse av komplexiteten i att hälsoorientera primärvården, och att utforska förutsättningarna till att implementera kliniska riktlinjer för att stödja förändring av patienters levnadsvanor. De mer specifika syftena var: att (I) utforska hur implementeringsutmaningarna behandlades i utvecklingsprocessen av riktlinjerna ; att (II) undersöka dimensioner av beredskapen för förändring i primärvården för att implementera riktlinjerna om levnadsvanor inkluderande aspekter av interventionen själv samt kontexten ; att (III) utforska i vilken utsträckning hälsoprofessionerna arbetar med levnadsvanor i primärvården, och att beskriva deras kunskap, attityder och uppfattat organisatoriskt stöd för livsstilsinterventioner ; att (IV) i en två-årig uppföljning utvärdera utvecklingen av arbetet med levnadsvanor i primärvården, och användningen av de specifika nationella riktlinjerna för levnadsvanor. Metod och resultat: En intervjustudie med riktlinjeutvecklare på nationell nivå (n = 7) visade att många utmaningar för implementeringen av riktlinjerna identifierades och bemöttes under utvecklingsprocessen i fyra teman av strategier: breda överenskommelser och konsensus om inriktning och syfte, systematiskt och aktivt inkluderande av stakeholders, formaliserad och strukturerad utvecklingsprocess, öppenhet och insyn utvecklingsprocess. Samtidigt utmanade dock riktlinjerna om livsstilsinterventioner Socialstyrelsens utvecklingmodell p.g.a. deras förebyggande och icke sjukdomsspecifika fokus (I). En multipel fallstudie med nyckelpersoner ansvariga för implementeringen av riktlinjerna i sjukvårdsorganisationerna (n = 10) samt vårdpersonal och chefer (n = 340), visade på gynnsamma villkor för förändring i båda organisationerna rörande förändringsfokus (d.v.s. hälsoorientering) och den specifika interventionen (d.v.s. riktlinjer om metoder för att stödja förändring av ohälsosamma levnadsvanor). Stödet för förändring och lärande visade på något svagare resultat, likaså formen för förändringen d.v.s. nationella riktlinjer i allmänhet. Faktorer i den yttre kontexten visade sig kunna påverka prioritering av och optimalt val av tidpunkt för interventionen, likaså betydande skillnader i uppfattningar mellan yrkesgrupperna (II). En tvärsnittsstudie bland läkare och sjuksköterskor (n = 315) i primärvården visade att de har en positiv attityd och en god kunskapsnivå om metoder för livsstilsförändring. Både kunskapsnivå och i vilken utsträckning man arbetar med patienters livsstil skiljer sig mellan yrkesgrupper. Organisatoriskt stöd som nationella riktlinjer och utvecklandet av primärvårdens samarbete med intressenter i närområdet identifierades som viktigt för att förbättra arbetet med livsstil interventioner (III). En longitudinell undersökning bland vårdpersonal visade att användning av metoder för att förändra patientens vanor beträffande tobaksbruk och riskbruk av alkohol har ökat över tid, och att sjuksköterskorna arbetar i högre utsträckning med alla fyra levnadsvanorna än i tidigare. Implementeringen av de nationella riktlinjerna för levnadsvanor hade inte kommit så långt vid det andra mättillfället, och stora skillnader visade sig i hur läkare och sköterskor ser på riktlinjer och i vilken utsträckning de använder dem (IV). Slutsats: Hälsofrämjande och prevention skiljer sig på många sätt från mer traditionella fält inom medicinen. För att stärka implementeringen av det här viktiga (men ej akuta) fältet i hälso- och sjukvården, så måste det först av allt prioriteras på alla nivåer! Resultatet visar på ett svagt upptag av riktlinjerna för livsstilsinterventioner i klinisk praxis, och lämnar utrymme till förbättring. Aspekter av resultatet som presenteras i avhandlingen kan vägleda fortsatt utveckling och implementering av hälsoorientering och riktlinjer för livsstilsinterventioner inom primärvården, samt användas för att påverka policy, praxis och framtida forskning. Det gäller framför allt aspekter av utveckling av nationella riktlinjer på området; hälso- och sjukvårdsorganisationernas beredskap till förändring; hälsoprofessionernas attityder, kunskap och i vilken utsträckning de arbetar med livsstilsinterventioner och riktlinjer.