Suchergebnisse

The aim of this thesis is to describe Political Science students' experiences of studies and work life. Students' reflections on their study situation as well as their envisaged and later experienced work life have been analysed through cross-sectional as well as longitudinal data. Central research questions are how students at the beginning and the end of their studies perceive their study program, how the communication patterns between teacher and students are negotiated, and what discourses of knowledge and competence operate in the program and in work life as well as how students of Political Science experience the transition from higher education to working life at two European universities, and how Political science students and students in two professional programmes experience the transition from higher education to work life. The empiri-cal studies are presented in four articles. Ethnography, phenomenography and discourse analysis have been applied. The results show that students embark on the program with dreams of being in the halls of power in Brussels or becoming famous by appearing in the media. They are, however, also driven by a Bildung incentive. Towards the end of their studies, more down-to-earth visions of the future as investigators have replaced their previous dreams. Another result is the ongoing negotiations about their role and the purpose of e.g. seminars, which convey double messages about what to say and when to contribute. They also report a rational and generic relationship between their studies and the work tasks, indicating that they have acquired a set of general skills that are helpful for them in their work. When moving from studies into work life, they report having a feeling of being squeezed between the politicians and the general public. Surprisingly, few of them regard themselves as having power in the decision-making arena. ; Syftet med avhandlingen är att beskriva studenter inom statsvetenskap och deras resa genom akademin ut i arbetslivet. Genom att undersöka studenternas reflektioner och tankar kring sin studiesituation och hur de ser på sitt kommande arbete genom att använda en undersökningsdesign som består av en tvärsnittsstudie och en longitudinell studie. Med utgångspunkt i syftet har ett antal forskningsfrågor formulerats; Hur uppfattas utbildningen av studenter i början och slutet av sina studier? Vilka diskurser kring kunskap och kompetens återfinns i studieprogrammen? Vilka diskurser kring kunskap och kompetens återfinns i arbetslivet? Hur upplever studenter i statsvetenskap vid två europeiska universitet övergången mellan akademi och arbetsliv? Hur upplever studenter i statsvetenskap och studenter från två professionsutbildningar övergången mellan akademi och arbetsliv? De empiriska studierna rapporteras i fyra uppsatser. Etnografi, fenomenografi och diskursanalys är de metoder som använts vid ana-lyserna av empiriska data. Många studenter väljer att läsa statsvetenskap på grund av ett allmänbildningsintresse, de uttrycker också drömmen om att få arbeta i maktens korridorer eller bli kända som experter i media. I slutet av sin utbildning infinner sig snarare en bild av en framtida roll som utredare. Eftersom studier i statsvetenskap har en rationell karaktär med fokus på generiska färdigheter är detta inte särskilt förvånande. En grupp studenter som följdes under sina första fem veckor i en seminarieserie fick dubbla signaler rörande sin roll vid seminarier. Relationen mellan utbildning och arbete beskrivs som i första hand rationell och generisk, dvs de har förvärvat allmänna färdigheter som är dem till stor hjälp i arbetet. När de som nya på arbetsmarknaden talar om sin identitet, framgår att de beskriver sig som klämda från två håll i sin roll som förmedlare mellan allmänheten och makthavarna. Förvånansvärt få anser att de har någon reell makt när det gäller beslutsfattande.

Covid-19 började som en hälsokris och växte snabbt till en omfattande samhällskris – i det privata och offentliga livet, nationellt och internationellt, lokalt och globalt. Syftet med denna artikel är att bidra med kunskap om människors oro under covid-19-pandemins första fas i Sverige. Oro studeras utifrån sociodemografiska faktorer, socialt kapital samt människors bedömningar av nationella åtgärder och potentiella hot. Studiens teoretiska ramverk utgår från begrepp och teorier om oro och socialt kapital. Data samlades in i Sverige under april–maj 2020 med hjälp av en webbaserad enkät om människors erfarenheter av covid-19-pandemin. Genom multipel regressionsanalys och multipel korrespondensanalys fann vi att graden av oro är nära kopplad till bedömningen av nationella åtgärder som felaktiga, samt till uppfattningen att själva viruset covid-19 är det största hotet (i jämförelse med ekonomiska eller sociala konsekvenser av pandemin). Dessa faktorer var även relaterade till högre ålder, kronisk sjukdom samt lågt socialt kapital. Artikeln pekar på ett behov av mer sociologisk forskning – både kvantitativ och kvalitativ – om pandemins olika konsekvenser i vardagslivet.

I denna avhandling i historia undersöker Fredrik Egefur de omfattande sociala rörelser som formades under decennierna före första världskrigets utbrott 1914 för att kämpa för fred och internationalism, mot krig och militarism. I fokus står en jämförelse mellan den liberala, eller borgerliga, fredsrörelsen med paraplyorganisationen Internationella fredsbyrån som grundades 1891 och den socialistiska och antimilitaristiska arbetarrörelsen med organisationen Andra internationalen som grundades 1889. I avhandlingen analyserar författaren dessa båda organisationers agenda och verksamhet utifrån de tre variablerna aktörskap, strategi och begreppsvärld. Inte minst belyses åtskilliga likheter mellan de båda organisationerna, som inte lyfts fram i tidigare forskning. Men han visar också varför de båda inte kunde samarbeta, ens när ett storkrig var på väg att drabba Europa. Fredrik Egefur är historiker vid Lunds universitet och knuten till Nationella forskarskolan i historia. Han är även verksam vid Arbetarrörelsens arkiv i Skåne. Gränslösa rörelser för fred 1889?1914 är hans doktorsavhandling

In the late 20th century, the proportions of women and men elected into European national parliaments became increasingly equal. Political parties shape these outcomes by selecting and fielding candidates in elections. Scholars recognise that parties' actions do not occur in isolation; yet there is little systematically comparative research about the configurations of conditions in which these actions occur. Previous research also often relies on studies of West European parties. This doctoral thesis investigates how conditions inside and outside parties combine to create gender-equal parliamentary presence. The thesis examines the extent to which Western European experiences apply to Central and East European parties, and explores the conditions that stand in the way of progress towards gender balance. It presents three empirical studies. The first is a qualitative comparative analysis of 57 West European parties during the late 1980s, a period in which the trend towards equality accelerated. The second study applies the knowledge produced in the first analysis to cases in Central and Eastern Europe. It uses an original dataset covering six parties in four EU member states in a structured focused comparison. Finally, the thesis presents an in-depth case study of an unexpectedly gender-balanced Latvian party. The analyses show that gender-equal parliamentary presence is achieved when conditions inside and outside parties combine, and that no condition is necessary or singularly sufficient. The absence of gender-equal parliaments is sustained by combinations other than the absence of those that lead to gender-balance. Operationalisations from Western Europe turn out to be largely applicable to cases in Central and Eastern Europe. These latter cases also demonstrate that organisational instability need not impede women's presence in elected office. ; Under sent 1900-tal har andelen kvinnor och män i nationella demokratiska parlament i Europa blivit alltmer jämstora. Politiska partier formar politisk representation genom att välja egna kandidater till val. Forskare har visat att partiers beteende på den punkten inte sker i isolering, men det finns ändå en brist på systematiskt jämförande studier om vilka kombinationer av villkor som leder till jämn könsrepresentation i nationella parlament. Dessutom vilar tidigare studier ofta på kunskap om situationen i Västeuropa. Den här doktorsavhandlingen undersöker hur villkor i och utanför politiska partier kombineras för att uppnå jämställd parlamentarisk representation. Den utforskar i vilken grad de västeuropeiska erfarenheterna är användbara i Öst- och Centraleuropa, och studerar villkoren som upprätthåller manlig dominans i parlamentariska partier. Den presenterar tre empiriska studier. Den första är en kvalitativt jämförande studie (fsQCA) av 57 Västeuropeiska partier under sent 1980-tal, en period då andelen kvinnor i nationella parlament ökade. Den andra studien tillämpar kunskapen från den första studien på fall i Öst- och Centraleuropa. Studien bygger på ett unikt dataset med sex partier från fyra EU-stater, i en strukturerad fokuserad jämförelse. Slutligen presenteras en fallstudie av ett ovanligt jämställt parti i Lettland. Analyserna visar att lika andelar kvinnor och män i nationella parlament åstadkoms när villkor i och utanför partier kombineras, och att inget villkor är nödvändigt eller ensamt tillräckligt. Frånvaro av jämn representation upprätthålls av andra kombinationer än de som leder till jämn representation. Operationaliseringarna som utvecklades för Västeuropa är applicerbara i Öst- och Centraleuropa. De senare fallen visar också att organisatorisk instabilitet inte behöver hindra en jämställd parlamentarisk närvaro.

"Interest in world history has never been greater—both among historians and the reading public. Globalization has coaxed historians out of their fixation on all things national, which has characterized historical research since the nineteenth century. But with this new global field of research has come new methodological problems. It is high time that these problems were tackled, if only to develop methods to ensure that world-historical research strives for the same high quality and standards as any other field of historical study. This book addresses all these problems in detail, with a particular emphasis on solutions. The contributors discuss how the progress made in the sciences, which offer unique access to new types of source material, can best be used by the historians of global processes. These are sources that demand an awareness of both their advantages and their drawbacks. The same is true of the secondary sources, which are the basis of most world-historical overviews and syntheses. Primary and secondary sources alike require shrewd handling in a way not seen before. Similarly, the calculations and comparisons essential to world history must be harmonized, and historians have to acknowledge that the information they are working from is often of variable quality and detail. Linguistic and cultural differences must also be analysed systematically whenever historians seek the recurring traits in human history, much as they must be alert to the strong ideological interests that all too often distort scholarly results.
Solutions to these and the other methodological problems are hammered out in this book. Whether researchers, students, or interested readers, anyone keen to sharpen their critical thinking about world history will find there is much to take away from this book. - Intresset för världshistoria är större än på länge – både bland den läsande allmänheten och bland historiker. Globaliseringen har bidragit till att historikerna kommit ut ur den fixering vid det nationella som kännetecknat deras forskning ända sedan 1800-­‐talet. Men med den nya globala arenan för forskning följer också nya metodproblem. Det är hög tid att de världshistoriskt orienterade forskarna tar sig an de här problemen och utvecklar metoder, så att de kan arbeta med lika höga kvalitetskrav som annan historieforskning. I den här boken adresseras utförligt en serie sådana problem, och författarna ger förslag på hur de ska lösas. Här diskuteras hur den naturvetenskapliga forskningens framsteg kan utnyttjas för den som vill studera övergripande globala processer med vår tids unikt stora tillgång till helt nya typer av källmaterial. Det kräver en medvetenhet hos historikerna både om de här källornas förtjänster och om deras fällor. Detsamma gäller användningen sekundärlitteratur, som en stor del av de världshistoriska översikterna och synteserna baseras på. Här krävs källkritisk skärpa av ett nytt slag. Här krävs också att de ekonomiska och andra beräkningar och jämförelser som måste till inom världshistorisk forskning harmonieras och att forskarna tar höjd för att den information de bygger på ofta är av olika kvalitet och upplösning. Språkliga och kulturella skillnader måste också analyseras systematiskt när forskarna söker de återkommande dragen i den mänskliga historien. Dessutom måste världshistorikerna ständigt vara uppmärksamma på de starka ideologiska intressen som allt för ofta tenderar att förvrida de vetenskapliga resultaten.
Detta och en hel del andra metodproblem diskuteras i den här boken, där det finns mycket att hämta både för forskaren och för studenten, liksom för den historieintresserade läsare som vill skärpa sitt kritiska förhållningssätt till världshistorisk forskning."

EU's utsläppshandel för koldioxid (CO2) inleddes 1 januari 2005 och omfattar drygt 700 anläggningar i Sverige. Naturvårdsverket ansvarar för att samla in och granska rapporterade data. För rapportering av utsläpp till UNFCCC, EU Monitoring Mechanism, CLRTAP och EU:s Takdirektiv 1990-2005, används i huvudsak SCB:s kvartalsvisa bränsle-statistik som aktivitetsdata. I vissa fall används kompletterande källor som SCB:s industristatistik, miljörapporter och data från direktkontakter med företagen. Under 2006 genomförde SMED ett projekt där anläggningsspecifika data från kvartalsstatistiken jämfördes med data från utsläppshandelssystemet. En av slutsat-serna var att man i en kommande studie behöver fördjupa jämförelsen för ett antal anläggningar, vilket nu gjorts och resultaten från studien redovisas i denna rapport. I projektet har den fossila energimängden från 19 anläggningar beräknats i ut-släppshandelsdata och sedan jämförts med energimängderna i kvartalsstatistiken. I de fall energimängderna skiljde sig åt gjordes analyser genom att jämföra energi- och bränsleförbrukning på bränsleslagsnivå. Ett antal anläggningar har kontaktats för att bättre förstå skillnaderna mellan datakällorna. Avfallsförbränning ingår inte i utsläppshandelssystemet och resultaten visar relativt god överensstämmelse mel-lan datakällorna efter det att avfallsförbränning räknats bort från kvartalsstatistiken. I kvartalsstatistiken och de beräkningar som görs baserat på dessa data finns en rad brister. För det första så skiljer sig de rapporterade bränslemängderna något för många av anläggningarna och med tanke på att handelsdata data är verifierade bör de anses som mer korrekta. På anläggningsnivå kommer dessutom de nationella värmevärden och emissionsfaktorer som användas inte att vara helt korrekta. En annan brist med kvartalsstatistiken är att ovanliga bränslen grupperas i bränsle-grupper som "övriga icke specificerade". För dessa bränslegrupper används mycket osäkra emissionsfaktorer eftersom de inte är anpassade för ett specifikt bränsle eller anläggning. Ett ytterligare problem är att vissa av dessa ovanliga bränslen är felklassade. I utsläppshandelsdata är ofta dessa bränslen delvis biogena och borde således klassas som "Övriga biobränslen". För att få bättre överensstämmelse mellan kvartalsstatistiken och utsläppshandels-data bör dessa brister ses över. ; In Sweden, about 700 plants are included in the European Union Emission Trading Scheme (ETS) for carbon dioxide (CO2), which was launched on the 1st of January 2005. The Swedish Environmental Protection Agency (EPA) is responsible for collecting and reviewing the data. For reporting of emissions to the UNFCCC, EU Monitoring Mechanism, CLRTAP and the EU NEC Directive 1990-2005, activity data is mainly based on energy statistics from Statistics Sweden's quarterly fuel surveys (QS) and the industrial energy survey. In some cases, additional data sources, such as companies' envi-ronmental reports or direct information from the companies, are used as a comple-ment. In 2006, a study was performed by SMED to verify plant specific data from the quarterly fuels statistics with data from the ETS. One recommendation in the study was to carry out an in-depth study focussing on a few plants with large differences between their QS and ETS data , which has now been carried out and the results are presented in this report. In this study the fossil energy amounts from 19 plants have been calculated in the ETS and compared with the energy amounts in the QS. Where differences were found the reasons were analysed comparing the levels of energy and fuel consump-tion by fuel type. Contacts have been made with a few plants to better understand the differences. Waste combustion is not included in the ETS and results show that the coherence is relatively good after waste combustion was excluded from the QS. The QS and the emission estimations that are made based on those data have a number of deficiencies. First of all, the reported fuel amount differs slightly be-tween the data sets and since ETS data are verified, they are likely to be more cor-rect. Besides, on plant level, the national thermal values and emission factors that are used for the GHG inventory is not totally correct. An other deficiency in the QS is that unconventional fuels are grouped in the QS into for instance "Other not specified fuels". The emission factors of these fuels are associated with very large uncertainties, since they are not specific for the current fuel and plant. Finally, another problem is that some of those unconventional fuels are incorrectly classi-fied. In the ETS some of these fuels are often partly biogenic and should hence be classified as "Other biomass". The deficiencies identified should be considered to be revised if a better coherence between the QS and the ETS is desired.

Within the framework of the Swedish Climate Act and Climate Policy Framework there is a possibility for using negative emissions as complementary measures for climate change mitigation. With negative emissions is meant that CO2 is removed from the atmosphere and stored permanently (or at least for a very long time). There are several Carbon Dioxide Removal (CDR) techniques for removing CO2 from the atmosphere that are described in the literature. They are at varying stages of development and implementation, and include for example: Bioenergy with carbon capture and storage (BECCS) Afforestation and reforestation (AR) Soil carbon sequestration and biochar Enhanced weathering (EW) Direct air CO2 capture and storage (DACCS) In this report the focus is on capture and storage of biogenic CO2 (bio-CCS or BECCS), which is seen as having a future potential in Sweden. National greenhouse gas emission inventories are annually submitted to the UNFCCC. The current 2006 IPCC Guidelines and reporting rules for national emission inventories do not fully support, or even allow, reporting of negative emissions. A survey was made of reported data from other countries to the UNFCCC on carbon capture and storage (CCS, for long term storage) and carbon capture and use (CCU, CO2 is re-emitted within a shorter time). The survey shows that there are only a few countries who do report any such data, and that there seems to be differences (or difficulties) in the interpretation of the Guidelines. From the survey we could not find any specific reporting of negative emissions arising from capture and storage of biogenic CO2. To our knowledge, there is currently no large-scale capture of CO2 for long-term storage in Sweden (CCS). However, there have been several pilot studies on CCS and CCU (mainly of fossil CO2). Most likely there are also other CCU activities in addition to the one exemplified by Agroetanol in this report. A comparison of current Swedish reporting of biogenic CO2 emission to UNFCCC and to the Swedish PRTR (Pollutant Release and Transfer Register) shows that more biogenic CO2 emissions occur in Sweden than are reported to the UNFCCC. This discrepancy is mainly due to the allocation of emissions from the pulp and paper industry in the reporting tables, and the reporting rules of UNFCCC. Furthermore, at present there is no data collection in Sweden that provides all necessary data for reporting negative emissions. Such a system needs to be developed. Conclusions: There are currently no large-scale activities related to negative emissions in Sweden, except in the LULUCF sector. Some smaller scale activities and projects covering carbon capture and storage (CCS), or use (CCU) exist in Sweden. For transparent reporting of negative emissions to the UNFCCC, the Guidelines and CRF tables need to be improved. The ambiguous language concerning CO2 storage, capture and recovery in the Guidelines and CRF tables need to be clarified. To be able to estimate negative emissions in the future, Sweden needs to set up a data collection system. E.g. covering biogenic CO2 capture and storage through EU ETS, PRTR or national surveys. To enable follow-up of national GHG reduction targets, Sweden should create a system for data collection and negative emission estimation even if the UNFCCC guidance and reporting tables are not improved. The EU might take initiative and create a reporting system including negative emissions for EU member states in order to follow up on EU targets. Sweden could report information on negative emissions to the UNFCCC in the Swedish NIR even if they are not possible to report in the CRF tables. Rules for accounting of negative emissions in relation to reported CO2 emissions from fossil fuels need to be negotiated within the UNFCCC. Emissions from black liquor combustion in the pulp and paper industry, currently reported in the IPPU sector (Industrial Processes and Product Use), should be reallocated to the energy sector to improve transparency and completeness of reporting of biogenic CO2 emissions. The Swedish reporting of biogenic CO2 emissions in the annual inventory submissions to UNFCCC could be further improved by comparing with data from the Swedish PRTR reporting (SMP, Svenska MiljörapporteringsPortalen). Practices to ensure that no double-counting or omission of emissions occur in the Swedish GHG inventory is necessary in cases where CO2 is captured in one industry and used in another (CCU), e.g. in carbonated drinks or greenhouses. If CO2 captured in one country is exported for storage in another country the country of capture reports captured amounts (and any negative emissions), while the country of storage reports stored amounts. An arrangement should be made between the countries for example in the form of written agreements and regular exchange of relevant data for control and harmonization of the reporting. ; Inom ramen för klimatlagen finns möjlighet att använda negativa utsläpp som kompletterande åtgärd för att motverka klimatförändringar. Negativt utsläpp innebär att koldioxid (CO2) avlägsnas från atmosfären och lagras permanent (eller åtminstone under mycket lång tid). I litteraturen finns det flera tekniker beskrivna för att avlägsna CO2 från atmosfären(Carbon Dioxide Removal (CDR) techniques). Dessa befinner sig i olika utvecklingsstadier och i olika stadier av praktisk implementering, och inkluderar till exempel: Infångning och lagring av biogen CO2 (bio-CCS) Beskogning och återbeskogning (afforestation and reforestation) Kolinbindning i mark och lagring av biokol Ökad vittring Direktinfångning och lagring av CO2 från luft Rapporten fokuserar på infångning och lagring av biogen CO2 (bio-CCS eller BECCS), vilket anses ha en framtida potential i Sverige. verige rapporterar årligen nationella utsläpp av växthusgaser till Klimatkonventionen, UNFCCC. De nuvarande rapporteringsreglerna och metodriktlinjerna från IPCC stödjer inte helt, eller tillåter inte, rapportering av negativa utsläpp. I rapporten presenterar vi en översiktlig genomgång av rapporterade data från andra länder till UNFCCC rörande CO2-infångning och lagring (CCS, för långtidslagring) och CO2-infångning och användning (CCU, CO2 åter-emitteras inom kortare tid). Genomgången visar att det bara är ett fåtal länder som rapporterar några sådana uppgifter överhuvudtaget, och att det tycks finnas skillnader (eller svårigheter) i tolkningen av riktlinjerna. I genomgången kunde vi inte hitta någon specifik rapportering av negativa utsläpp som härrör från infångning och lagring av biogen CO2. Av vad vi har kunnat ta reda på, förekommer för närvarande inte någon storskalig infångning av CO2 för långtidslagring (CCS) i Sverige. Det har dock funnits flera pilotstudier om CCS och CCU (främst fossil CO2). Sannolikt förekommer det fler CCU-aktiviteter i Sverige än den som exemplifieras med Agroetanol i rapporten. En jämförelse av nuvarande svensk rapportering av biogena CO2-utsläpp till UNFCCC och till svenska PRTR (Pollutant Release and Transfer Register) visar att det finns större biogena CO2-utsläpp i Sverige än vad som rapporteras till UNFCCC. Denna skillnad beror främst på hur utsläpp från massa- och pappersindustrin allokerats i rapporteringstabellerna (och på UNFCCC:s rapporteringsriktlinjer). Dessutom samlas för närvarande inte alla nödvändiga uppgifter in som behövs för rapportering av negativa utsläpp i Sverige. Ett system för insamling av dessa data behöver därför utvecklas. Slutsatser: Det verkar för närvarande inte finnas några storskaliga aktiviteter relaterade till negativa utsläpp i Sverige, förutom i LULUCF-sektorn (Land Use, Land Use Change and Forestry). Det finns några aktiviteter och projekt i mindre skala i Sverige som innefattar infångning och lagring av CO2 (CCS) eller infångning och användning av CO2 (CCU). För transparent rapportering av negativa utsläpp till UNFCCC behöver riktlinjerna och CRF-tabellerna förbättras. De oklara och svårtolkade instruktionerna kring lagring, infångning och "recovery" av CO2 i IPCC:s metodriktlinjer behöver förtydligas. För att kunna beräkna negativa utsläpp i framtiden måste Sverige inrätta ett datainsamlingssystem som t.ex. täcker infångning och lagring av biogen CO2. Detta skulle kunna ske via EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS), PRTR eller nationella undersökningar. För att möjliggöra uppföljning av nationella mål för minskade utsläpp av växthusgaser bör Sverige skapa ett system för datainsamling och beräkningar av negativa emissioner, även om UNFCCC: s riktlinjer och rapporteringstabeller inte förbättras. Det kan tänkas att EU tar initiativ och skapar ett rapporteringssystem som inkluderar negativa emissioner dit EU:s medlemsstater ska rapportera. Detta kan komma att behövas för att EU ska kunna följa upp sina mål. Sverige skulle kunna rapportera information om negativa utsläpp till UNFCCC i den svenska NIR:en (National Inventory Report) även om data inte kan rapporteras i CRF-tabellerna. Regler för bokföring av negativa utsläpp i förhållande till rapporterade CO2-utsläpp från fossila bränslen behöverförhandlas fram inom UNFCCC. Utsläppen från förbränning av svartlut i massa- och pappersindustrin, som för närvarande rapporteras i sektorn IPPU (Industrial Processes and Product Use), bör flyttas till energisektorn för att förbättra transparens och fullständighet irapporteringen av biogena CO2-utsläpp. Den svenska rapporteringen av biogena CO2-utsläpp i de årliga inventeringarna till UNFCCC kan förbättras ytterligare genom att jämföra med data från den svenska PRTR-rapporteringen (SMP, Svenska MiljörapporteringsPortalen). Rutiner behövs för att säkerställa att det inte uppstår någondubbelräkning eller utelämnande av utsläpp i den svenska rapporteringen till UNFCCC i de fall där CO2 fångas i en bransch och används i en annan (CCU), t.ex. till kolsyrade drycker eller i växthus. Om CO2 fångas in i ett land och exporteras för lagring i ett annat land är det landet som fångat in CO2 som rapporterar infångade mängder (och eventuella negativa emissioner), medan landet som lagrar den CO2 som exporterats rapporterar lagrad mängd. Någon form av överenskommelse bör göras mellan de två länderna, t.ex. i form av ett skrivet avtal som innefattar regelbundet utbyte av data för kontroll och harmonisering av rapporteringen.

SAMMANFATTNING Projektet är inriktat på entreprenadupphandling av utemiljöskötsel. Vi gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark och i görligaste mån mellan upphandlingar som genomförts enligt EU:s inköpsdirektiv (offentlig verksamhet) och upphandlingar som inte omfattas av direktivet (privat verksamhet). Som utgångspunkt har vi formulerat tre trender att följa upp: 1. Allt fler förvaltare, både offentliga och privata, övergår till upphandling av förvaltningen av sina utemiljöer på entreprenad istället för att genomföras i egen regi men det är oklart om denna trend nått en mättnad eller om det fortfarande är en ökande (eller minskande) andel upphandlad förvaltning. 2. Upphandling av utemiljöskötsel från offentliga förvaltare styrs av EU:s upphandlingsregler genom de nationella lagarna Lagen om offentlig upphandling (LOU) i Sverige och Tilbudsloven i Danmark. Tillämpningarna blir allt mer stelbenta efterhand som ansvaret för upphandlingar förs över till centrala upphandlingsenheter eller styrs till sitt upplägg av lokala/kommunala/andra upphandlingsreglementen. Kraven på genomsiktlighet, jämförbarhet och enkelhet ökar varför de kvalitativa aspekterna och kraven blir allt svårare att formulera och ha som utgångspunkt för att få rätt val av utförare och att upphandlingsunderlagen kan användas för att styra mot den efterfrågade kvaliteten i det utförda resultatet. 3. Funktionsupphandlingar tenderar att bli allt vanligare jämfört med moment- och arbetsspecificerade upphandlingar. Projektet har genomförts i tre steg. Det första var en webbenkät till parkförvaltare och fastighetsförvaltare i Sverige (45 park+15 bostad=60 svar) och Danmark (57 park+8 bostad=65 svar). Det andra var en telefonintervju till dem som i webbenkäten meddelat att de var beredda att vara med vid en intervju, 23 i Sverige och 6 i Danmark. Det tredje var en genomgång av svenska förfrågningsunderlag insamlade från en del av dem som medverkade vid telefonintervju och som jämfördes med en genomgång av förfrågningsunderlag från början av 1990-talet (Persson, 1996). De svenska och danska ramverken kring entreprenadupphandling är både likartade och skiljer sig åt. Störst är skillnaden att i Danmark har regeringen gripit in och skrivit avtal med kommunernas organisation om vilken omfattning entreprenadupphandling av kommunal verksamhet ska ha. Det finns även skillnader i hur anställningstryggheten hanteras när man går över till entreprenadverksamhet och att det i Danmark finns en särskild lag om kontrollbud som avges av den kommunala verksamheten vid entreprenadförfrågningar. Av webbenkäten framgår att: – I både Sverige och Danmark är trenden att de kommuner som nu lägger ut en del av sina skötseluppgifter på entreprenad förväntar sig en ännu större entreprenadupphandling framöver. – De svenska kommuner som lägger ut på entreprenad lägger ut en större andel av uppgifterna på entreprenad jämfört med de danska kommunerna. – Färre kommuner lägger ut på entreprenad i Sverige än i Danmark. 6 – Det är bara några få bostadsföretag som lägger ut skötseluppgifter på entreprenad i Danmark, medan andelen bostadsföretag som lägger ut skötseluppgifter på entreprenad är större i Sverige. Av telefonintervjuerna framgår att flödet för genomförande av upphandlingar och entreprenader är relativt snarlikt mellan Danmark och Sverige. Noteras kan att inköpsavdelningar eller liknande är inblandade i princip i alla undersökta kommuners upphandlingsprocesser. En skillnad är att bland våra danska respondenter använder samtliga sig av konsulter som stöd i olika led av processen medan det är mera ovanligt i Sverige. Bland våra danska case är alltid den politiska nivån medverkande i processen, vilket inte är fallet i Sverige. Där är en skillnad mellan upplägget av intervjuerna så frågan om politisk involvering är inte explicit ställd i de svenska. Vidare framgår att synen på funktions- respektive moment- och frekvensbaserade styrdokument är likartad i båda länderna. Helhetstänkande och holistiska styrdokument är mycket ovanliga men huvuddelen av respondenterna menar att det är den bästa formen för daglig uppföljning av entreprenaderna, men samtidigt är styrdokumenten i princip aldrig (med ett svenskt undantag) i sin helhet baserade på funktion och utseende utan föreskriver moment och/eller frekvenser. Både i Danmark och Sverige är respondenterna överens om att det är relationen mellan beställaren och entreprenören som är mest utslagsgivande för vilken kvalitet som levereras genom skötselarbetet. En stor skillnad mellan länderna är att entreprenadupphandling av skötsel är ovanligt inom den danska bostadssektorn. Vi har fått flera exempel på att upphandlingar mött starkt motstånd från boende och boendeorganisationer i Danmark och inte kunnat genomföras. I Sverige är inte detta en kontroversiell fråga utan bostadsföretag av olika slag har utemiljöskötsel på entreprenad i stor omfattning. Av dem som svarat på vår webbenkät är det 14 av 15 bostadsrepresentanter som har entreprenadupphandling. Av de granskade svenska förfrågningsunderlagen (16 stycken) som jämförts med förfrågningsunderlag från början av 1990-talet framgår att det skett en stor förändring i vad som sägs om kontroll och uppföljning. På 1990-talet var den vanligaste formen att beställaren utövade den kontroll hen ansåg lämplig medan det var mycket ovanligt att kontrollen baserades på entreprenörens egenkontroll. Här har skett en svängning fram till idag där förhållandena nu är de omvända. Förutom dessa två renodlade former för kontroll finns en rad olika modeller där beställaren och entreprenören gemensamt utövar kontroll och uppföljning. För de tre trenderna kan konstateras: 1. Övergång från egen regi till entreprenad: Vi har av undersökningstekniska skäl inte fått fram några uppgifter från de beställare som idag inte använder entreprenader, i vilken utsträckning de planerar att göra det. Däremot visar vår studie att för de beställare som idag har entreprenader så räknar i princip alla med att andelen entreprenadupphandlad skötsel kommer att öka de kommande fem åren. 2. EU:s upphandlingsreglers påverkan på kvalitetsstyrningen och skötselutförandet: Det är stor skillnad på de svenska förfrågningsunderlagen från 1990-talet fram till dagens. Det är mer fokus på formalia och på underlag för tilldelningskriterier. Av våra intervjuer framgår att man har starkt fokus på jämförbarhet och kvantifierbarhet och inköpsavdelningar är involverade i alla kommunala upphandlingsprocesser. Respondenterna säger att man idag har svårare att hävda mjuka kriterier då upphandlingsansvariga menar att det ökar risken för över 7 klaganden av tilldelningsbeslut. I vilken utsträckning detta har påverkat den erhållna kvaliteten i det genomförda skötselentreprenadarbetet har vi inte haft möjlighet att följa upp i föreliggande projekt. 3. Ökad användning av funktionsupphandlingar kontra moment- och frekvensupphandlingar: Nej, utvecklingen verkar inte gå åt det hållet utan tvärt om, moment- och frekvensbaserade styrdokument blir allt mer dominerande. En rad behov för fortsatt forskning och utveckling har identifierats där ett exempel är vilken inverkan styrdokumentens uppbyggnad (t.ex. om de baseras på funktion och utseende eller på moment och frekvenser) har för genomförandet av entreprenaderna och det erhållna resultatet. Ett annat exempel är analyser av de överklaganden och rättsärenden som finns från utemiljöskötselentreprenader i Sverige och Danmark för att klargöra hur vanligt förekommande de är, vad överklagande avser och hur utslagen tenderar att bli i dessa ärenden.

Djurskydd är något som engagerar i samhället. Vad som anses vara en acceptabel djurhållning regleras i djurskyddslagstiftningen, som består av lag, förordning och föreskrifter. Genom åren har det skett ändringar av såväl organisationen av djurskyddsarbetet som själva lagstiftningen. På senare tid har en del röster hörts i samhällsdebatten, till exempel politiker, forskare, konsumentorganisationer och djurskyddsorganisationer, kring att djurens välfärd får stå tillbaka för produktionsintressen. Frågan är om dessa farhågor har en reell grund. Huvudsyftet med denna studie har varit att analysera hur djurskyddsföreskrifterna förändrats från år 1988 och fram tills idag. De mer specifika frågeställningarna som berörts har handlat om hur uppdragen och ansvarsbeskrivningarna till den centrala (föreskrivande) myndigheten (härefter "myndigheten") sett ut, hur föreskriftsförändringarna står sig i förhållande till djurskyddslagens intentioner, samt hur dessa förändringar i både sak och struktur påverkat djurskyddet och djurens välfärd. En särskild frågeställning har varit huruvida föreskriftsändringarna byggt på vetenskapliga fakta, eller om andra faktorer, intressen och värderingar vägt tyngre. Slutligen handlade en frågeställning om hur utvecklingen skett i andra europeiska länder, för att sätta resultaten i ett större sammanhang. Studien avgränsades till djurslagen nöt, gris och häst. Föreskrifter, remissutskick och remissammanställningar/remissvar från 1988 har analyserats med syftet att utvärdera vilka förändringar som skett. I ett nästa steg togs 77 regler ut utifrån ett antal kriterier. Varje regel granskades därefter hur myndigheten motiverat sitt förslag, vad remissinstanserna ansett om förslaget, om någon instans vägt tyngre än någon annan, samt om den slutliga formuleringen skiljde sig åt från det remitterade förslaget. Även propositionerna till djurskyddslagen (1944, 1988 och 2019) har analyserats, liksom den centrala myndighetens instruktioner, regleringsbrev och regeringsuppdrag, tillika utredningar och rapporter vilka haft eller har betydelse för djurskyddet/djurvälfärden. Ett frågebatteri rörande nationella djurskyddsregler sändes ut till djurskyddskunniga i 15 europeiska länder. Resultatet av analyserna visar att det svenska djurskyddsregelverket ändrats mycket sedan 1988. År 1988 fanns det enbart allmänna råd avseende nöt, gris och häst. De första bindande föreskrifterna utkom 1989 och var då mer omfattande för nöt än för gris, och båda dessa djurslag hade betydligt mer omfattande föreskrifter än för häst. År 1993 fick tävlingshästarna lite mer omfattande föreskrifter, dock började föreskrifterna gälla alla hästar (oavsett hästhållning) först 2003. Utifrån analysen har djurskyddsföreskrifterna generellt stärkts för alla tre djurslag sedan 1988. För nötkreaturen har det till exempel införts förbud mot uppbundna handjur, krav på lösdrift för alla nötkreatur i samband med nyeller ombyggnad, samt att spaltgolv endast får förekomma i värmeisolerade stallar och vara belagt med gummi eller annat eftergivligt material. För grisar har till exempel krav på bobyggnadsmaterial till suggor, krav på strö för sysselsättning och komfort, samt krav på fri tillgång till vatten stärkt djurskyddet. För hästar har djurskyddsnivån höjts genom till exempel begränsning av hur länge en häst får stå bunden i spilta, förbud mot nybyggnation av spiltor för stadigvarande uppstallning, krav på social kontakt och krav på daglig fri rörelse i alla gångarter (i första hand utomhus). Det har dock även förekommit föreskriftsförändringar där det är svårt att uttala sig om huruvida djurskyddet har förändrats och i så fall på vilket sätt, samt om ändringarna de facto sänkt djurskyddsnivån. Förändringarna i de senaste hästföreskrifterna, där funktionskrav ersatt resurskrav och de allmänna råden i princip helt tagits bort, är exempel på förändringar där det är svårt att avgöra vilken inverkan dessa får på djurskyddsnivån i praktiken. Jordbruksverkets syfte är att det inte ska innebära en sänkning av djurskyddsnivån, utan tvärtom. Många remissinstanser ser dock risken att ändringen 5 kommer att innebära att såväl djurägare som djurskyddsinspektörer kommer göra fler skilda bedömningar, vilket ger en ökad rättsosäkerhet och mindre förutsägbarhet, såvida inte Jordbruksverket förstärker sin kontrollvägledning gentemot länsstyrelserna och satsar mer på information ut till djurägarna. Av de regler som analyserades avseende ändringar så visade 45 % helt eller delvis någon form av djurskyddshöjning, 19 % helt eller delvis en sänkning samt 30 % där det inte varit helt möjligt att avgöra djurskyddskonsekvenserna. Att nivån höjts är dock inte detsamma som att en optimal djurskyddsnivå eller djurvälfärdsnivå uppnåtts. Av analysen framgick det att vid framtagandet av förslag på föreskrifter hade myndigheten samrått med näringens organisationer i samtliga fall när samråd hållits. Vid 50 % av samråden var näringens organisationer myndighetens enda samrådspartners, andra intressenter än näringen var närvarande vid samrådsmöten resterande 50 % av fallen. Vid 71 % av regelförslagen motiverade myndigheten ändringen med förbättringar av djurvälfärden, 38 % av förslagen motiverades helt eller delvis utifrån djurhållarens perspektiv och 14 % av förslagen motiverades avseende ändringar i EU-lagstiftningen eller införlivandet av den svenska djurskyddslagen. Det kan dock ifrågasättas om vissa förändringar verkligen har skett av omsorg om djuren. Myndigheten hänvisade sällan till forskningsfakta vid motiveringen av föreskriftsförslag. Då myndigheten väl gjorde detta kunde det ske på ett inkonsekvent sätt avseende hanteringen av och resonemangen kring forskningsresultaten. Av ändringsförslagen innehöll 57 % inga resonemang alls kring vetenskapliga fakta, i 16 % av förslagen fanns uppgift om att "forskning finns", utan att hänvisa till den forskning som avsågs, eller till uppgiften att "forskning saknas". För tydlighetens skull ska sägas att då myndigheten inte hänvisat till forskning, så är det inte detsamma som att forskningsstöd saknats. Det går inte heller att få stöd i forskning för allt som regleras i lagstiftningen, och forskningsresultat är inte heller alltid entydiga. Remissvaren till myndigheten, vilka inkommit från olika intressenter har varierat i kvalité. Av de 77 analyserade regeländringarna så har remissinstanserna överlag varit positiva till 31 %, negativa till 22 %, skeptiska till 18 %, samt vid 8 % av förslagen så har hälften varit för och hälften emot. Av regelförslagen har myndigheten ändrat 32 % av reglerna i sak efter remissrundan, 61 % har inte ändrats i sak. Av förändringarna innebar 12 % en höjning av djurskyddet och 9 % en sänkning. Att märka är att det är vanligare att föreskrifterna inte ändras i sak, än att de ändras efter att remissinstanserna sagt sitt. Detta kan innebära att det är större chans för en intressegrupp att påverka föreskriftsarbetet innan, i samrådsskedet, än efter det att förslaget skickats ut på remiss. Ser man per djurslag har flest remissinstanser varit kritiska till föreskriftsändringarna gällande häst. För majoriteten av förslagen (68 %) var det inte tydligt utifrån dokumentationen att någon remissinstans eller intressegrupp vägde tyngre än en annan grupp under remissomgången. Det kan konstateras att djurskydds-, djurrätts- eller konsumentorganisationers åsikter aldrig varit tyngst vägande, de har dock i vissa fall fått gehör för sina åsikter om andra remissinstanser haft samma uppfattning. De föreskriftsförändringar som skett och det sätt som myndigheten uttryckt sig på återspeglar vilka direktiv myndigheten fått av regeringen, via instruktioner, regleringsbrev, utredningar m.m. Innan 2007 var det tydligt att det strävades efter en höjd djurskyddsnivå och ett detaljerat regelverk. Sedan 2007 uttrycks det istället oftast så att djurskyddnivån ska bibehållas, att man ska minska på detaljnivån, öka flexibiliteten och ha ett mer målinriktat regelverk. Sverige har sedan 2019 en ny djurskyddslag där intentioner är högre än i den tidigare djurskyddslagen. De förhållningsorder Jordbruksverket får från regeringen är allt annat än entydiga. Å den ena sidan kan den politiska 6 ambitionsnivån för djurskyddet upplevas som lägre än tidigare, och å den andra sidan som högre. Det är därför kanske inte konstigt om hanteringen av föreskrifterna kan upplevas som inkonsekvent för utomstående. Även om Sverige står sig bra i jämförelse med andra länder, inklusive flertalet av EU:s medlemsstater, avseende omfattning och nivå på djurskyddslagstiftningen så pågår ständig utveckling och förbättring runt om i världen. Svenskt djurskydd har högt anseende bland svenska konsumenter och medborgare, för att detta anseende ska bibehållas behöver även svenskt djurskydd förbättras och utvecklas.

nvironmental risk posed by emissions of chemicals contained in products is an important issue that has been, so far, investigated to a relatively limited extent. In response, the research program ChEmiTecs was set up specifically to improve the understanding of mechanisms, magnitude of emissions on the national Swedish scale, as well as perception about, and management strategies of emissions of additives and other organic substances from articles to the environment. Additives are, as the name indicates, added to a material. This is done with a purpose to improve the properties of the product in its intended use. The societal benefit of, e.g., flame retardants is immense as they contribute to reduce the risk of fire. In order to maintain the purpose of the additive, it should stay in the product. The fact that additives are nevertheless released to some extent is therefore rather an unwanted consequence. In order to understand the mechanisms and magnitude of the emissions, different methods were combined: A product – material – substance inventory was developed of the flows and stocks of the relevant articles and their material constituents with their content of relevant substances, typically organic functional additives. The inventory was based on national trade statistics and well-informed estimates of life length, areas of the articles, and additive content as inventory elements. The research showed that it is possible to use national trade statistics as a starting point to estimate societal stocks of additives, and a total amount of 3×106 tonnes of organic chemical additives was estimated to be stored in plastic materials in articles within the Swedish technosphere. Product categories of particular interest are plastic products such as pipes and hoses, films and boards, and the plastic components of other products such as insulated wires and cables, furniture (sofas), and passenger cars including tires. Chemicals stored in large amounts are typically plasticizers (including the groups phthalates and adipates), organic pigments and flame retardants (for example brominated or phosphorous-based flame retardants). Computational models were applied for calculating product-group and nation-wide emissions based on the inventory. A simple model selected from literature was used to provide a rough estimate with the widest possible coverage for National scale emissions with manageable data need. An advanced computational model was also developed in the program. This model was calibrated by controlled emission chamber experiments for a small sample of test cases, and was then applied to a limited number of detailed product inventories. Results of these data-intensive calculations in the advanced model were also validated against measured concentrations in the environment. The results were then compared with results of the rough model, to get an idea of the accuracy of the national estimate. The ChEmiTecs assessments indicate national molecular emissions to air of plastics additives from the societal stock of material and products NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 8 during their service life to be in the order of 500 tonnes per year. As an approach to getting an idea of the severity of these emissions, a comparison was made with intentionally released biocides. As chemical substances may have very different properties in terms of potential harm to the environment, a direct comparison in terms of mass flow is not very meaningful. Instead, substance emissions were recalculated to ecotoxicity scores with a model developed in the life cycle assessment science domain. The scores obtained indicate lower overall ecotoxicity potential of emissions of additives on the national Swedish scale compared to biocides. The results need to be taken with great precaution as there were significant data gaps. Emissions from waste and waste management were also not included in this calculation. The mechanisms determining the emissions are complex. But at least the results from the research confirm some basic circumstances: - Products with a large surface area (e.g. upholstered furniture, pipes and hoses, polymer films, etc.) were identified to favour emissions. Given a certain combination of material and additive, the emissions will be roughly proportional to the area of the object. - Smaller molecules are more likely to be emitted than big ones. "Small" and "Big" may refer to the molecular weight, but also to the shape of the molecule, so that stretched out molecules with long branches are getting more entangled in the matrix material than compact molecules with short branches, and therefore tend to emit more slowly. - Higher temperature will typically result in higher emissions, which was exemplified with releases of Tri-phenyl-phosphate (TPP) from flat computer screens. - The specific affinity of the additive to the matrix material is important, but it is a complex issue, as it depends on properties for both the additive and the matrix. - An additive's tendency to transfer to the surrounding medium is typically expressed as a partitioning coefficient. For semi-volatile and low volatility chemicals, to which groups additives often belong, the release rate is more determined by the molecule's tendency to transfer from the surface to the surrounding medium than the migration rate within the matrix. To summarize, it appears evident that the combined properties of the material and the molecule as well as the surrounding conditions are crucial for the emissions. Emissions from articles cannot fully explain the environmental occurrence of the substances in a certain location or Nation, thus other sources such as direct industrial releases and/or atmospheric long-range transport may be equally or more important. However, in the indoor environment, consumer products including building materials are more or less the sole sources of many organic chemicals, and may thus have a significant contribution to overall human exposure. Chemicals of particular interest are plasticizers and flame retardants, e.g. phthalates and organophosphates. Common for NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 9 these substances are that many of the products they occur in are used in the indoor environment (plastic flooring, furniture). Accounting for article lifetime and typical release rates as calculated in ChEmiTecs and supported by other work in literature indicates very clearly that more than 90 % and in most cases more than 99 % of the added chemical additives remain in the products at the end-of-life, which means that the major share of the originally added substance of the substances will enter the waste and recycling streams. This is important to consider as they may be eliminated if the products are incinerated, or re-circulated into new materials and products if the material is recycled. According to the surveys conducted within the program with consumers and producers during the year 2012, emissions from articles are not generally perceived to be of major concern from a health or environmental perspective. Producers were of the opinion that they have the necessary tools to perform risk assessments, and they are reasonably content with the current legislation. Consumers were mostly concerned with potential risks for workers and to the local environment near production plants. Studies carried out within ChEmiTecs also showed that the Swedish environmental goals are in general terms not important drivers towards voluntary agreements to change chemical contents in consumer articles. Here, stricter requirements are therefore needed to promote change. The following recommendations were formulated on the basis of the outcome of the research: • The accessible information about content of additives and other chemicals in articles is quite limited. Supply chains consist of several steps, and companies selling articles on the market are often not aware of the additives content of their products. Article 33 in REACH is in theory a mechanism requiring such companies to know their articles' content. Ideally, this additive content information should be combined with the collection of statistical information on trade. A requirement from authorities and a registry of additive content in articles, analogous to the "Product registry" for chemicals and blends operated by the Chemicals Agency, could potentially be a suitable mechanism to push for such information. This is essentially a pre-requisite for reliable estimates of stocks of chemicals from products in the future. • Within its Environmental monitoring activities, Swedish EPA carries out regular screenings campaigns of chemicals in the environment. Screening activities of chemical content in products would be a good complement, which would contribute to knowledge on additives and other chemicals content in articles. Similarly, we emphasize the need for new requirements on emission testing of a wider range of chemicals. Providing sufficient data availability, the NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 10 ChEmiTecs emission model could be an important tool to assist in such assessments. • It should be evaluated whether product specific rules could be suitable as a complement to REACH for consumer articles where hazardous chemicals are present and the use is widespread, such as textiles and building products. • Producers should strive to minimize the content of chemicals with hazardous properties in general and in particular in products made of porous materials and/or of large surface areas aimed for use in the indoor environment. • Emissions from multilayer products and via migration and abrasion need to be further investigated. More recent research indicates that direct migration to dust can contribute significantly to the levels found in the indoor environment. • Since the major share of the chemical additives are estimated to remain in articles at the end of their life there is a need for alertness among waste managers and recycling industry to handle this. Information about the content of goods that reach the waste stream could contribute to this. ; n Varor (Organic Chemicals Emitted from Technosphere Articles - ChEmiTecs) var ett forskningsprogram som löpte under åren 2007-2013 och som finansierades av Naturvårdsverket. Målet med programmet var att öka förståelsen av mekanismer, omfattningen och konsekvenserna av utsläpp av organiska ämnen från varor. I samarbete med myndigheter, tillverkare och nedströmsanvändare identifierades tekniska och sociala aspekter som bidrar till problemet med utsläpp från varor, i syfte att skapa en gemensam förståelse för problemet och dess sammanhang. En urvalsstrategi togs fram i syfte att identifiera problematiska ämnen, varor och användningsmönster. Därefter kvantifierades utsläpp av ett litet urval av ämnen från varor och uppskattades med hjälp av modellbaserad extrapolering för ett stort antal andra ämnen. Betydelsen av dessa utsläpp bedömdes bland annat i förhållande till andra utsläppskällor. Forskningen visade att det är möjligt att använda den nationella handelsstatistiken som en utgångspunkt för att bedöma mängden av kemiska ämnen som är upplagrade i samhället, och totalt uppskattades den upplagrade mängden av organiska kemiska additiv i plastmaterial i varor i den svenska teknosfären till 3×106 ton. Produktkategorier av särskilt intresse är rör och slangar, plastprodukter såsom plastfilm och skivor, isolerade ledningar och kablar, möbler (soffor) samt personbilar inklusive däck. Kemikaliegrupper som är upplagrade i stora mängder är framför allt mjukgörare (inklusive grupper såsom ftalater och adipater), organiska pigment samt flamskyddsmedel (till exempel bromerade och fosforbaserade flamskyddsmedel). Emissioner av kemikalier från varor bedömdes genom att kombinera olika skattningsmetoder med beräkningsmetoder som kalibrerats med hjälp av kontrollerade experiment samt genom dubbelkontroll där spridningsmodeller anpassades med stöd i empiriska miljödata. De beräkningar som gjorts inom programmet tyder på att den enkla modell som tillämpades för att beräkna emissioner på nationell skala för ett brett antal produktgrupper överskattar utsläppen av plasttillsatser från produkter. Resultat från den mer avancerade beräkningsmodellen som utvecklades inom programmet tyder på att utsläppen från varor i medeltal motsvarar ca 0.2 promille av de additiver som finns upplagrat i varorna. För vissa produktgrupper kan dock utsläppen uppgå till några procent av den upplagrade mängden. Utifrån antagandet att 0.2 promille av de upplagrade kemikalierna emitteras från varor, uppskattades de årliga nationella utsläppen av plasttillsatser i den samlade materialstocken till i storleksordningen 500 ton. Uppskattningen 500 ton per år enligt ovan måste ses som en grov och relativt osäker skattning, eftersom mekanismerna för ämnens avgång från ett material är komplexa. Det är de kombinerade egenskaperna hos materialet, molekylen och omgivande miljön som är avgörande för utsläppen. Vissa samband kan lyftas fram: NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 12 - Produkter tillverkade med en stor ytarea (till exempel stoppade möbler, rör och slangar och bildäck) verkar ge upphov till höga utsläpp. - Små molekyler emitteras i större grad än stora molekyler. Här hänvisar små och stora molekyler både till molekylvikt men även till molekylstruktur, där avlånga förgrenade molekyler ofta hindras av materialet i matrisen och därmed tenderar att emitteras långsammare. - Temperatur är en viktig faktor som påverkar utsläppen. Högre temperatur kan leda till högre utsläpp, vilket inom programmet påvisats med försök på utsläpp av trifenylfosfat (TPP) från LCD-skärmar. - Additivets affinitet till materialmatrisen är en viktig men komplex faktor som påverkar utsläppen, då affiniteten påverkas av egenskaperna hos både additivet och materialet. - Additiver kategoriseras vanligen som semiflyktiga eller lågflyktiga ämnen. Avgången av dessa ämnen från ett matrismaterials yta verkar avgöras i många fall i högre utsträckning av ämnets benägenhet att gå över till omgivningsmiljön, t ex förångas från ytan, än av migrationshastigheten i matrismaterialet. Med produktens livslängd i beaktande uppskattades mer än 90 % och i de flesta fall mer än 99 % av de tillsatta kemiska additiven finnas kvar i produkterna i slutet av dess livslängd, vilket innebär att de flesta av additiven kommer in i avfalls- och återvinningsleden. Där kan de elimineras om produkterna förbränns, eller så kan additiven återcirkuleras in i nya material och produkter vid materialåtervinning. Forskningen inom programmet visar att utsläpp från produkter inte helt kan förklara förekomsten av ämnena i den yttre miljön. Således kan andra källor såsom industriella utsläpp och långväga transport via luft även vara viktiga. När det gäller inomhusmiljön är konsumentprodukter, inklusive byggmaterial mer eller mindre de enda källorna till förekomsten av många organiska ämnen (till exempel ftalater och organofosfater), vilket kan ha betydelse för människors exponering. Enligt de undersökningar som gjordes inom programmet under år 2012 med avseende på konsumenters och producenters inställning till emissioner från varor är slutsatsen att utsläpp från varor i allmänhet inte uppfattas som ett stort hälso- eller miljöproblem. Producenter var av den uppfattningen att de har de nödvändiga verktygen för att utföra riskbedömningar, och de är ganska nöjda med den nuvarande lagstiftningen, vilken också är den starkaste drivkraften i deras miljöarbete. Konsumenterna var av uppfattningen att riskerna är störst för arbetstagare och den lokala miljön i närheten av produktionsanläggningar. I allmänhet föredrar konsumenter märkning för att kommunicera produktinnehåll. I syfte att belysa problematiken vad gäller risker för miljön gjordes en jämförelse av möjlig giftpåverkan på vattenmiljö (potentiell ekotoxicitet) mellan plastadditiv och biocider med hjälp av en beräkningsmodell som traditionellt används inom livscykelanalysforskningen. Beräkningarna visar att den totala möjliga giftpåverkan av utsläppta NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 13 tillsatsämnen från plastprodukter i Sverige är lägre än den är från avsiktligt utsläppta biocider. Dock omfattar denna analys inte alla relevanta effektmått och det var heller inte möjligt att bedöma samtliga plastadditiv på grund av databrist. Utsläpp från avfallsledet finns heller inte med i denna beräkning. I allmänhet är kunskapsluckorna fortfarande stora när det gäller egenskaper och toxicitet av kemiska tillsatser i konsumentprodukter, vilket minskar möjligheten till en gedigen utvärdering och dimensionering av hälso- och miljöpåverkan av kemikalier i varor ur ett riskperspektiv. Studierna inom ChEmiTecs visade att de svenska miljömålen i sig inte utgör några viktiga drivkrafter för att träffa frivilliga överenskommelser med syfte att ändra kemikalieinnehåll i konsumentvaror. Studierna indikerade också att marknadstrycket för att få producenter att ändra innehåll är ganska svagt, även om arbete pågår inom vissa branscher. Drivkrafter i dessa fall är typiskt kommande lagstiftning eller förväntad kommande lagstiftning. Resultat framtagna inom ChEmiTecs-programmet visar även på ett behov av att stärka den produktspecifika lagstiftningen som ett komplement till REACH i syfte att minska riskerna med farliga ämnen för vissa produkter, exempelvis byggprodukter och textilier. Följande rekommendationer formulerades på grundval av resultatet av forskningen inom programmet: • Information om additivinnehåll i varor är fortsatt starkt begränsad. I många fall är nedströms varuproducenter också begränsat medvetna om förekomsten av additiver i materialen i sina produkter. Artikel 33 i REACH föreskriver att leverantörer ska kunna förmedla information om ämnen på kandidatlistan över föreskriven halt i sina produkter, vilket indirekt innebär ett krav på att veta det faktiska innehållet i varor. En mekanism för att åstadkomma bättre information om upplagring av additiver i varor i samhällets materialstock, och emissioner av dessa, vore att ha ett register över varors innehåll liknande Kemikalieinspektionens Produktregister för kemikalier och beredningar, kombinerat med dagens statistik över med Industrins varuproduktion och varuimport och –export. • Som komplement till dagens screeningprogram som mäter upp och övervakar halter av kemikalier i miljön, rekommenderar vi att det via lämpliga marknadskontrollmyndigheter och Naturvårdsverket satsat på ett "screeningprogram" för kemikalier i varor. En del av en sådan satsning kan också vara att implementera nya krav på utsläppstester, t ex med hjälp av emissionskammare, av ett bredare spektrum av ämnen. Sådana krav kan till exempel kopplas till ovan nämnda produktspecifika lagstiftning, för att driva utveckling mot lägre konsumentexponering från varor. • Lagstiftare bör utvärdera om produktspecifika regler skulle kunna vara ett lämpligt komplement till REACH för konsumentprodukter där farliga ämnen NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6802 Rapport 14 förekommer och användningen är utbredd, såsom t ex textilier och byggprodukter • Producenter bör sträva mot att minimera innehållet av ämnen med farliga egenskaper i produkter tillverkade av porösa material eller som har stora ytor, i synnerhet i sådana produkter som är avsedda för användning inomhus. • Utsläppen från flerskiktsprodukter och via direkt migration till damm samt via slitage behöver utredas ytterligare. Aktuell forskning visar att direkt migration från produkter till damm kan ge ett betydande bidrag till kemikalienivåerna som påvisas i inomhusmiljön. • Eftersom huvuddelen av tillsatta kemiska additiv bedöms finnas kvar i produkterna i slutet av deras livslängd behöver det finnas beredskap i avfalls- och återvinningsleden att hantera detta. Information om varornas innehåll som även når avfallsledet skulle kunna bidra till denna hantering.