Rapporten dokumenter at dereguleringen av den norske og finske økonomien først og fremst handlet om politikk og politiske prosesser, og i liten grad begrunnet i økonomisk teori. Heller ikke neoliberal filosofi slik vi kjenner den fra USA og Storbritannia spilte noen stor rolle i de to landene. Isteden handlet det om forestillingen om, og fremveksten av, en ny type velferdsstat med behov for en moralsk legitimering av autonomi. ; The report documents that the deregulation of the Norwegian and Finnish economy primarily was about politics and political processes, and to a much lesser extent about justifications rooted in economic theory. Nor neoliberal philosophy as we know it from the US and Britain played a major role in the two countries. Instead, it was about the notion, and the emergence of, a new kind of welfare state in need of a moral legitimization of autonomy.
This thesis discusses how to enhance the public discussion of moral and political questions. Enhancing public 'deliberation' is desirable since it provides citizens with influence, it enables coming to an understanding, and it ensures legitimacy. The concept of ethico-political judgment, with its two conditions, is elaborated on as an ideal that suggests how we should deliberate. In order to understand how we actually deliberate, an empirical inquiry into the public discourse on prenatal diagnosis and screening in the Netherlands and Sweden is conducted. On the basis of Kant's ethics and his theory of the faculty of judgment, the two conditions for public deliberation are developed. These conditions are the giving of and asking for normative reasons as well as aiming at impartiality of judgment. Normative reasons are prescriptive, universal, and internal and these are related to Kant's ethics. Impartiality is related to Kant's 'enlarged thought', to think from the standpoint of others, as well as Kant's practical philosophy. We need to think from the standpoints of others in order to consider whether or not the principle of our action applies to all. Four thematic foci in the public discourse on prenatal diagnosis are investigated – the unborn life, attitudes toward the disabled, implications of new choices, and the limits of medicine. The conclusion is that – if we wish to enhance public deliberation on the basis of the two conditions of ethico-political judgment – we should deal with both interpretive differences over universal principles (such as respect for autonomy and human dignity) and varying representations of 'the other' (such as the fetus, disabled persons, mothers-to-be, and future parents). ; I denna avhandling diskuteras hur offentlig diskussion kring moraliska och politiska frågor kan intensifieras. Att intensifiera offentlig diskussion är önskvärt för att ge medborgare inflytande, för att främja förståelse och för att skapa legitimitet. Begreppet etisk-politisk bedömning utvecklas som ett ideal för hur vi bör diskutera. För att undersöka hur vi faktiskt diskuterar görs en empirisk undersökning av det offentliga samtalet om fosterdiagnostik i Nederländerna och Sverige. Med utgångspunkt i Kants etik och hans teori om omdömesförmågan utvecklas två villkor för offentlig diskussion. Dessa villkor är att ge och efterfråga normativa skäl och att sträva efter opartiskhet av omdömesförmågan. Normativa skäl är preskriptiva, universella och interna. Begreppet utvecklas utifrån Kants etik. Opartiskhet baseras på Kants 'utvidgade tänkande': att tänka utifrån andras perspektiv. Denna idé relateras till Kants praktiska filosofi. Det 'utvidgade tänkandet' innebär att vi tar ställning till om principen som vi väljer för en handling gäller alla. Fyra teman i det offentliga samtalet om fosterdiagnostik analyseras – det ofödda livet, attityder gentemot handikappade, implikationer av nya val och den medicinska praktikens gränser. Slutsatsen är att om vi önskar intensifiera offentlig diskussion med utgångspunkt i de två villkor som utvecklas, bör vi ta itu med tolkningsskillnader när det gäller universella principer (som respekt för autonomi och människovärde) samt olika representationer av 'den andra' (som fostret, handikappade, gravida kvinnor och blivande föräldrar).
In 2016, the Oxford Dictionary named "post-truth" the word of the year. In the ongoing debate about post-truth it is generally assumed that facts and truth have ceased to be relevant to politics. However, questions are seldom raised about the role of truth-claims in politics, why facts matter in political contexts, or what we even mean with words such as fact and lies in politics. A general aim of the present study is to shed light on these questions. Not, however, by engaging directly in the debate about post-truth, but by investigating the relation between politics and truth in the philosophical work of Hannah Arendt and Martin Heidegger. In 1945 Arendt suggested that fascism had invented a way of "lying the truth". She later came to call this invention the modern political lie, seeing it as one of the key elements that crystallized into totalitarianism. The study explores the paradoxical relation between politics and truth in totalitarian movements, which can reinvent itself in non-totalitarian forms in contemporary democracies. Parts of Arendt's analysis are implicit but can be made explicit against the background of Heidegger's political writings. Heidegger is not an advocate of the modern political lie, nonetheless his writings from the 1930s, while a member of the National Socialist party, reflect aspects of the paradoxical relation between politics and truth in totalitarian movements. Studying Heidegger and Arendt together can therefore shed light on the specific problems that Arendt addressed regarding truth and lying in politics. The study investigates the relation between politics and truth in Heidegger and Arendt respectively, but also the relation between their works. It shows that there is a proto-political aspect already in Heidegger's early articulations of truth as aletheia and explores the central role of truth in his political writings from the 1930s. Against the background of Heidegger, Arendt's works on the modern political lie are analyzed. The study also investigates the concept of truth developed by Arendt in works after The Origins of Totalitarianism, arguing that it should be seen partly as a response to the modern political lie. ; 2016 utnämndes "post-sanning" till årets ord av The Oxford Dictionary. Ett generellt antagande i den pågående debatten om post-sanning är att fakta och sanning saknar betydelse i post-sanningspolitik. Vad man däremot sällan diskuterar är vilken roll sanningsanspråk kan spela i politiska sammanhang, varför fakta överhuvudtaget är relevant i politiken eller vad vi ens menar med sanning, fakta och lögn i politiska kontexter. Ett generellt syfte i avhandlingen är att belysa de frågorna, men inte genom att kommentera post-sanningsdebatten. Istället närmar sig avhandlingen de frågorna genom att undersöka relationen mellan sanning och politik hos två filosofer: Hannah Arendt och Martin Heidegger. I en essä från 1945 skrev Arendt att fascismen hade uppfunnit ett sätt att "ljuga sanningen". Senare beskrev hon denna uppfinning, som enligt henne utgör ett av de nyckelelement som kristalliserade sig till totalitarism, för modern politisk lögn. Avhandlingen undersöker den paradoxala relation mellan sanning och politik som Arendt identifierade – en relation som kan återuppfinna sig själv i icke-totalitära former i samtida demokratier. Hennes analys är delvis implicit, men kan göras explicit mot bakgrund av Heideggers politiska texter. Heidegger är inte någon företrädare för den moderna politiska lögnen men under den period på 1930-talet då han var medlem i nazistpartiet kommer den motsägelsefulla relationen mellan sanning och politik i totalitära rörelser likväl till uttryck i hans politiska texter. Genom att studera Heidegger och Arendt tillsammans kan man därför klargöra de problem Arendt adresserar i sina arbeten om modern politisk lögn.
Tidsskrift for samfunnsforskning vil prøve å gi et norsk publikum vitenskapelig orientering om samfunnsforhold og mellommenneskelige spørsmål. […] Vår oppgave er å legge fram resultater av forskning, ikke å fremme sosiale «saker» eller å være forum for ideologisk og politisk samfunnsdebatt. […] Vi håper å kunne bidra til å utvikle et nytt «språk» – i vid forstand – et språk som kan gjøre det mulig å fremstille generelle, ofte fjerne eller utilgjengelige sosiale forhold, uten å gå glipp av de grunnleggende menneskelige og mellommenneskelige realiteter i dem. Slik lyder programerklæringen til Vilhelm Aubert (1960), initiativtaker til opprettelsen av og første redaktør for Tidsskrift for samfunnsforskning (TfS). Med dette nummeret markerer vi at det er 60 år siden TfS ble etablert. Tidsskriftet skulle bidra til å nå ambisjonene til det da ti år gamle Institutt for samfunnsforskning om å samle fag som sosiologi, statsvitenskap, filosofi og sosialpsykologi i en helhetlig kunnskapsproduksjon som var både samfunnsnyttig, samfunnskritisk og samfunnsreformatorisk. I de seks tiårene som har gått, har TfS hatt rollen som både «flaggskip» og «fellesfjøs» for norsk samfunnsforskning (jf. Gjestland, 2010) med publisering og formidling av norsk, empirisk basert samfunnsvitenskapelig forskning til en bredere offentlighet som viktigste varemerke. TfS har vært en arena for publisering av banebrytende norsk forskning og viktige debatter om aktuelle samfunnsspørsmål på tvers av disiplingrensene. Fremdeles får vi inn mange titalls artikler hvert år, og vi har en tøff vurderingspraksis for å sikre at artiklene som publiseres, holder høy kvalitet. ; publishedVersion
This book provides an accessible and comprehensive introduction to the major political thinkers of modern Germany. It includes chapters on the works of Max Weber, Carl Schmitt, Franz Neumann, Otto Kirchheimer, Jurgen Habermas and Niklas Luhmann. These works are examined in their social and historical contexts, ranging from the period of Bismarck to the present day. A clear picture is presented of the connections between individual theoretical positions and the general political conditions of modern Germany. Areas of political history covered in particular depth include nineteenth-c.
Den 2. december 2010 blev åbningen af OpenAIRE infrastrukturen fejret i den Belgiske by Gent. OpenAIRE er det Europæiske projekt, der skal facilitere succesen for Europakommissionens Open Access pilot i FP7 rammeprogrammet. Specielt to taler efterlod et varigt indtryk. Først EU kommissæren for den digitale dagsorden og vicepræsidenten for Europakommissionen Neelie Kroes der ikke efterlod tvivl om at Open Access er en politisk realitet. Dernæst præsenterede professor John Willinsky en perspektiverende og inspirerende tale som træk på oplysningstidens filosofi, økonomisk teori, ophavsret og læring og kædede dette samme med vigtigheden af Open Access - som skal markedsføres til vores forskere. I denne artikel forsøger forfatteren kort at kæde disse to taler sammen med OpenAIRE's mission for at facilitere Open Access via piloten i FP7 og behovet for at markedsføre vigtigheden af Open Access til forskere og samfundet generelt. ; Knowledge is one of the few commodities that don't devalue when used. Actually knowledge grows when shared and the free online access to peer-reviewed scientific publications is a potent ingredient the process of sharing. The sharing of knowledge is facilitated by the Open Access Movement. However Open Access is much more than downloading the PDF. Vice President of the European Commission and European Digital Agenda Commissioner Neelie Kroes boldly presented this message in the Opening Session of the OpenAIRE launch. On the 2nd December 2010 the official launch of OpenAIRE the European infrastructure for Open Access was launched in Ghent, Belgium. This project and initiative is facilitating the success of the Open Access Pilot in FP7 as presented earlier in this journal. In this brief article I will present some of the most interesting issues that were discussed during the first session of the day.
In the wake of a steady flow of child migrants attempting to cross borders and states' efforts to restrict immigration, various public controversies have arisen about the rights of asylum-seeking children. The 'moral gap' between the outcome of democratically enacted laws and the aim of controlling immigration, on the one hand, and public calls to protect the universal rights of asylum seeking children, on the other, have created a political challenge for Western democracies. This thesis sets out to examine two particular settings in which norms about the rights of asylum-seeking children and immigration control have been established and contested over the years: the Swedish Migration Court of Appeal and Sweden's largest morning paper, Dagens Nyheter. It combines empirically oriented analysis with theoretical enquiry, and it brings the issue of the rights of asylumseeking children into dialogue with the contemporary political-philosophical debate about membership, rights and borders. ; I kölvattnet av en stadig ström av barn som migrerar över statsgränser har medial rapportering, protester och offentliga diskussioner aktualiserat frågor om asylsökande barns rättigheter. Det "moraliska glappet" mellan tillämpningen av demokratiskt stiftade lagar i syfte att reglera invandringen,å ena sidan, och offentliga krav på att skydda universella rättigheter för asylsökande barn, å andra sidan, har växt fram som en samtida utmaning för demokratiska stater att hantera. I denna avhandling undersöks två specifika arenor där normer om asylsökande barns rättigheter och immigrationskontroll har etablerats och ifrågasatts under de senaste åren; den svenska Migrationsöverdomstolen och Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter. Avhandlingen kombinerar empiriska analyser med teoretiska undersökningar om asylsökande barns rättigheter i dialog med en samtida politisk filosofisk diskussion om medlemskap, rättigheter och gränser.
Thorstein Veblens navn er kjent blant mange norske akademikere, selv om mange, i likhet med meg selv, har hatt et overfladisk forhold til ham. Men mange har på en eller annen måte referert til hans "Theory of the Leisure Class, " verket som i ettertid har blitt stående som hans mest sentrale bidrag.- Boken var svært radikal og omtalt da den utkom i 1899. Her tar Veblen avstand fra datidens økonomiske teorier om mennesket som rasjonelt og nytteverdi-orientert. Veblen beskriver mennesket som makt og statussøkende. Hans "Leisure Class" er også et verdensomspennnende fenomen, som dog har fått et spesielt uttrykk i den amerikanske kapitalismen. Med det som har blitt karakterisert som puritanisme, analyserer han den amerikanske økonomiske elites pengeødsel. Veblen viser hvordan den amerikanske eliten målte hverandre sosialt i et fingradert skjema av forbruk, ut fra eksisterende ideer om hva som var vakkert eller respektabelt. Lavere klasser kopierte, ut fra egne forutsetninger, statusjaget til eliten og bidro dermed til sin egen, og ikke minst kvinnenes undertrykkelse. Thorstein Veblen var norsk-amerikaner, født i 1857 i Manitowoc, Cato. Begge foreldre var immigranter fra Valdres. Han arbeidet ved en rekke ledende universiteter i USA, Chicago, Cornell og Stanford, og har skrevet flere innflytelsesrike verker i grenselandet mellom økonomi, filosofi, arkeologi, sosialantropologi og sosiologi. Blant disse regnes; The Instinct of Workmanship and the Irksomeness of Labour (1898), An Economic Study of the Evolution of Institutions (1899), Theory of the Leisure Class (1899), The Theory of Business Enterprise (1904), The Instinct of Workmanship and the State of the Industrial Arts (1914), Imperial Germany and the Industrial Revolution (1915), The Higher Learning in America: A Memorandum on the Conduct of Universities by Businessmen (1918), The Vested Interests and the Common Man (1919). Veblen startet sin karriere som filosof og økonom, men opparbeidet seg kompetanse innenfor en rekke fagområder, som antropologi, sosiologi, arkeologi og psykologi. I hans verker finnes en sterk undertone av Spencers og Darwins evolusjonslære. Likeledes har marxistisk og sosialistisk teori inspirert hans teser om økonomiske institusjoners evolusjon, og hans forståelse av den amerikanske kapitalismen. Knut Odners bok kontekstualiserer Veblens ideer gjennom tre vinkler: Thorstein Veblens personlige liv, innføring i de akademiske debatter som pågikk i Veblens akademiske nærhet, og gjennom datidens politiske hendelser og føringer. Utgangspunktet er gåten Thorstein Veblen, som på tross av sitt renommé, hadde en sjeldent broket akademisk karriere. Han ble oppsagt, eller søkte avskjed, fra en rekke velkjente universiteter. Hvorfor? Odner presenterer et tidligere forsøk på å forstå den gåtefulle mannen; J. Dorfmans "Thorstein Veblen and his America" (1934). Odner avviser bildet av Veblen som Dorfman bygde opp, av en sær og sur norske einstøing, som spekulativt. "Forstyrreren av den intellektuelle fred" er riktignok ikke et begrep som Odner er opphav til, imidlertid er det beskrivende for Veblens akademiske personlighet. Veblen var kjent for å ha en usedvanlig skarp penn. Han var ytterst samfunns- og samtidskritisk, både i sin forståelse av kristendommen og den amerikanske kapitalismen, og det amerikanske utdanningssystemet. Veblen sto i hele sitt liv i opposisjon, både gjennom sitt liv og sine bøker. Men dette er, ifølge Odner, likevel ikke årsaken til hans brokete karriere. Boken er et godt forsøk på å presentere et nyansert bilde av den sammensatte Thorstein Veblen, Odner tar i bruk en rekke virkemidler i sin beskrivelse av Veblens personlighet, kjærlighetsliv og teorier. Vi presenteres for foreldrenes bakgrunn, deres Valdresianske gemütlichkeit og kulturelt iboende sosialisme. Odner demonstrerer stor bredde i sin forståelse av de akademiske føringene som lå til grunn for Veblens teorier, og de diskusjoner som pågikk i tiden som han gir solide, velskrevne, lettforståelig beskrivelser av. Det samme er tilfellet for beskrivelsen av den politiske og økonomiske situasjonen i USA i Veblens levetid. Vellykket er også hans sitater og referanser til litterære kilder, som fargelegger beskrivelsen av Veblens Amerika. "Thorstein VeblenââÂ'¬¦" er også en bok preget av å være skrevet av en akademiker med lang antropologisk fartstid. I boken møter man klassikere som Pierre Bourdieu, Herbert Spencer, Karl Polanyi og Irving Goffman, som både er brukt som utdypninger, som illustrasjoner og aproposer til forståelsen av mannen Thorstein Veblen og hans idéhistoriske samtid. Disse punktene representerer etter min mening bokens svake punkt: Boken er grunnleggende godt dokumentert, men øyeblikksvis, i antakelser om Veblens tidlige innflytelser, og når Odner må ty til teori for å forklare Veblens oppførsel, faller Odner muligens i den samme fellen som Dorfmann gjør. Dette er berettelsen om et dramatisk liv. Alle elementer i et Steinbecksk drama er til stede; fattigdom, nød, kulde, kjærlighet, sjalusi, sykdom, vrede og ikke minst urettferdighet og atter urettferdighet. Det er i de personlige tragedier at Odner (i motsetning til Dorfmans) finner løsningen til Veblens stakkato universitetskarriere: Hans første kone Ellen, besatt av (etter hvert ugjengjeldt) kjærlighet, oppsøke hans arbeidsgivere for å sverte hans rykte. Hun var født med en alvorlig misdannelse - hun hadde et sammenvokst underliv og nådde aldri puberteten - og deres ekteskap var forståelig nok vanskelig. Ellens ønske om å gjenforenes med mannen drev henne til gjentatte forsøk på å hindre karriereren hans ved hjelp av anklager om utroskap. I samtiden var utroskap uforenlig med å ivareta et betydelig samfunnsverv. Ellen ble også en brikke i andres spill: De som så Veblen som "forstyrreren av den intellektuelle fred" var til dels villig til å bruke alle midler for å bli kvitt ham. Odners beskrivelse av Veblen preges av lang tids interesse og gir en nærmest kjærlig beskrivelse en stoisk eksentriker med humor og meningers mot. Jeg mener at dette også er en beskrivelse som karakteriserer bokens forfatter. "Thorstein Veblen ââÂ'¬¦" står som et foreløpig punktum for Knut Odners lange akademiske karriere. Odner ser sitt snitt til å hevde egne synspunkter. Han bruker Veblens analyser for å komme med egne bidrag til kampen mot EU og en europeisk union. Som en forlengelse av hva Veblen ikke ønsket for det amerikanske universitetssystemet, får Mjøsutvalget og universitetsreformen gjennomgå Skarp satirisk ånd av veblensk merke er eksemplifisert i en beskrivelse av en navnløs person, som man ut fra kontekst kan gjette på var den tidligere ââÂ'¬¦ undervisningsministeren? Boken er informativ og høyst leseverdig.
Fokus för avhandlingen, Att uttrycka det mänskliga: narrativ etik i Nuruddin Farah's trilogier, är de nio romaner publicerade mellan 1979 och 2011 som tillsammans utgör Nuruddin Farah's tre trilogier: "Variations on the Theme of an African Dictatorship," bestående av Sweet and Sour Milk (1979), Sardines (1981), Close Sesame (1983); "Blood in the Sun," bestående av Maps (1986), Gifts (1993), Secrets (1998); samt "Past Imperfect," bestående av Links (2003), Knots (2007), Crossbones (2011). Tematiska och stilistiska skillnader till trots så är dessa trilogier och romaner märkbart sammanhängande i sitt fokus. De är inte bara tydligt förankrade i en somalisk verklighet som spänner över mer än tre decennier – en resa som inbegriper landets skifte från kommunisitstyre, via diktatur, till inbördeskrig, och 2010-talets version med islamistiskt styre och pirater som härjar kustregionen – men dessa romaner pekar genomgående bortom sin tydliga socio-politiska kontext mot djupt etiska, tid- och rumsoberoende frågeställningar: Hur förhåller sig individen till kollektivet? Vilket etiskt ansvar har jaget för den andre? Vad utgör grunden för människans gemensamma varande? Hur bevara sin mänsklighet under omänskliga levnadsförhållanden? Hur göra motstånd i en diktatur utan att bli en del i det maskineri av våld och tyranni man söker bekämpa? Trots det tydligt etiska anslaget så har dessa trilogier nästan uteslutande lästs utifrån sina politiska implikationer. Utan att undervärdera decennier av rikt och varierande kritiskt mottagande så har denna tendens till politiska läsningar ofta genererat förvånansvärt entydiga läsningar av verk kända för sin mångtydighet och komplexitet. Avhandlingen avser därför att påvisa djupet och bredden i Farah's gestaltningar genom att tydligt belysa hur det etiska gestaltar sig på flera nivåer – tematiskt, berättartekniskt, i mötet mellan läsare och text, samt i föreställningar om författarens moraliska ansvar. Därutöver diskuteras även de etiska dimensionerna av litteraturkritik: vad innebär en etiskt hållen läsemetodik? Arbetets unika bidrag kan formuleras i fyra steg. För det första utgör avhandlingen det ända kända arbete – utöver Fiona F. Moola's Reading Nuruddin Farah: The Individual, the Novel, and the Idea of Home (2014) – som inbegriper Farah's alla trilogier, vilket möjliggör mer långtgående och genomgripande analyser än vad som hittills publicerats. Avhandlingens fokus på den senaste trilogin fyller dessutom en viktig lucka i det kritiska mottagandet av Farah's romaner eftersom väldigt lite publicerats utöver recensioner. Förutom nya läsningar av Farah så utgör min emfas på det etiska i Farah's etisk-politiska skrivande ett viktigt bidrag till det vidare fält av (afrikansk) (postkolonial) litteraturkritik där man ofta betonat det politiska över det etiska, snarare än att läst dessa två som oskiljaktiga entiteter. Trots att anledningarna till politiska läsningar av Farah's trilogier kan härledas såväl till verkens starkt politiska nerv som författarens egna uttalanden i intervjuer och artiklar, så pekar privilegieringen av det politiska framför det etiska på en mer generell tendens inom postkolonial kritik att inrymma det etiska under det politiska. Trots att kopplingen mellan fiktion, politik och författaransvar inte kan avfärdas, hävdar jag i denna avhandling att ett ensidigt politisk angreppssätt hotar att såväl underskatta komplexiteten i romanernas gestaltningar, som att reducera konceptuellt vad författare som Farah faktiskt åstadkommer. För det andra så vidgar avhandlingen befintlig forskning kring det etiska i Farah's romaner genom att inte endast fokusera på tematik och berättartekniska grepp, men också diskutera läsandet och skrivandet – det som i avhandlingen beskrivs som fyra sammanlänkande "ethical moments of the told, the telling, the act of writing, the act of reading." Utan att undervärdera tidgare kritiska läsningar så tycks många diskussioner kring Farah's trilogier fokusera författarens centralitet på ett vis som emellanåt tar fokus från i övrigt tankeväckande läsningar av tematik och narrativa strategier. Min högst textcentrerade utgångspunkt visar som kontrast att läsningen av Farah's trilogier genererar spörsmål som kräver ett mer holistiskt perspektiv, inte minst tydliga diskussioner kring den etiska dialog som uppstår i mötet mellan läsare och text. Förutom att bidra till befintlig forskning på Farah's författarskap, så bidrar avhandlingens holistiska inställning till narrativ etik med fem sammanlänkade perspektiv till det vidare fältet av etisk litteraturkritik. Dels beror detta på det faktum att en sådan modell förutsätter användandet av multipla tolkningsmodeller; i mitt fall kontinental filosofi, postkolonial teori, samt narratologiska teorier kring läsande och mottagande. Denna interdisciplinära modell för narrativ etik är dock inte begränsad till min specifika sammansättning utan kan fungera som modell även för andra litteraturforskare, med alternativa kombinationer av tänkare och teoretiker. Till sist; trots att det inte varit ett uttalat mål från projektets början så har arbetet med det etiska i Farah's trilogier generarat många funderingar kring den egna läsningen som efterhand lett till formulering av nya narratologiska perspektiv. Här utgör mötet mellan text och läsare en central del i avhandlingen. Genom att betona de etiska elementen i mötet mellan text och läsare närmar jag mig spörsmål som i förlängningen kan ses som byggstenar i en mera etiskt hållen läsemetodik. I stället för att tolka "störande" element som exempel på estetiska brister, alternativt brister i författarens moraliska ansvarstagande (!) så menar jag att de aspekter som irriterar läsaren, försvårar eller rent av omöjliggör förståelse mycket väl kan vara de ting i texten som tvingar läsaren till en mera engagerad och därmed etiskt mer välgrundad läsning. Att läsa textens "krux" i termer av "ethical resource" utgör ett viktigt bidrag till såväl litteratur-filosofisk som narratologisk litteraturforskning, eftersom man ofta hamnat i endera värderande samtal kring "god litteratur" eller i resonemang kring vilka narrativa element/strategier som väcker läsarens engagemang, empati, etc – och vilka som inte gör det. ; This study explores the multiple ethical dimensions of the nine novels published between 1979 and 2011 that together constitute Nuruddin Farah's three trilogies Variations on the Theme of an African Dictatorship, including Sweet and Sour Milk (1979), Sardines (1981), and Close Sesame (1983); Blood in the Sun, including Maps (1986), Gifts (1993), and Secrets (1998); and Past Imperfect, including Links (2003), Knots (2007), and Crossbones (2011). For all that separate these trilogies and novels thematically and stylistically, they are remarkably consistent in their enquiry. While firmly rooted in the geo-political particulars of Somalia, these novels stage human experience in ways that cut across time and place, inviting the reader to ponder a plethora of questions of profoundly ethical import: How can one remain human in the face of extreme adversities? How can one resist oppression in all its forms without becoming a perpetrator of that which one seeks to resist? What role may violence or non-violence have in seeking to see justice done? How far does responsibility for the other reach? How may dehumanizing forces be resisted in ways that preserve and even restore human dignity? By privileging the ethical in Farah's ethico-political writing, the study draws attention to voices and perspectives that have gone unnoticed in previous readings, where political perspectives have dominated. Not only does a sustained analytical focus on how human dignity is valued, protected, preserved and even restored call for re-assessments of concepts such as 'freedom,' 'resistance,' and 'moral responsibility.' but the thesis' highly text-centered approach has in the process of writing proved that Farah's trilogies generate questions that demand a fuller exploration than what has hitherto been possible with a more limited emphasis on themes and narrative strategies. The use of a model in which five 'ethical moments' are explored thus allows for more extensive conclusions to be drawn, both regarding the ethics emerging in the trilogies themselves ('ethics of the told,' 'ethics of telling' and 'ethics of writing'), in reading practices and critical reception ('ethics of reading'), and my own research practice ('ethics of method'). Ultimately, the study's explorations of themes, narrative strategies, author's responsibilities and critical response elucidate how Farah's trilogies escape any narrow definition of what (African) (postcolonial) literature is or should be. By privileging the ethical trajectory – without losing sight of the strong political impetus of Farah's writing – significant stories and perspectives surface that are no less political in their outlook than more conventional readings of "resistance writing." By drawing on continental philosophy (Lévinas, Cavarero and Butler), narrative theory and postcolonial studies, this study brings fresh perspectives to bear on both familiar and less well-known material, while also contributing to new methodological frameworks within narrative ethics and new theoretical perspectives within narrative theory, not least as reflected in the final chapter's discussion of imaginative challenges.
