Performing Space—A Modernist Hembygd : An Exploration of Sara Lidman's Works
Dieser Beitrag über das 'modernistische Heimatdorf' in Sara Lidmans Werk bzw. 'die Heimat des Lidmanschen Werkes im literarischen Modernismus' baut auf der Erfahrung eines Aufenthaltes in Missenträsk auf (März 2013). Im Geburtshaus der Dichterin habe ich mich von den konkreten und textlichen Spuren des Ortes leiten lassen, eine Auswahl von Werken gelesen und mich, als deutsche Literaturwissenschaftlerin und Touristin, einem biographischen und atmosphärischen Experiment ausgesetzt. Vor diesem Hintergrund setzt sich die Werkauswahl aus den beiden ersten Romanen (1953, 1955) und dem zweiten Teil der Romanserie Jernbanan (1983–1999) zusammen, die einen starken regionalen Bezug aufweisen. Hinzu kamen einer der sogenannten Afrika-Romane, Jag och min son (1961), und das Protokoll-Buch Gruva (1968), die den dörflichen Horizont zwar klar überschreiten, aber dennoch gemeinsame thematische Komponenten und verwandte erzähltechnische Gestaltungsmittel aufweisen. Die mehrfache Fokalisierung ist eines der Verfahren Lidmans, die für einen eigenartigen Übergang zwischen der Wahrnehmungsposition von impliziter Erzählinstanz und den jeweils involvierten Figuren sorgt. Auf diese Weise wird das 'biograpische Interesse' der Lesenden immer wieder geweckt, die häufig eine Sprachrohrfigur vorzufinden meinen, aber niemals Klarheit über die jeweilige Parteinahme gewinnen können. Zugleich wird eine geschlechtsspezifische Zuordnung der Perspektiven verunsichert, denn der weiblich und der männlich konnotierte Blick können gleichzeitig zur Anwendung kommen. Trotz meiner biographischen Neugier, die auf die atmosphärische Wirkung von Missenträsk zurückgeht, liegt der Schwerpunkt der vorliegenden Analyse auf der sprachlichen Konstruktion des Heimatdorfes. Diese Verankerung in der mündlichen Sprache (als sprachlich erzeugter Ort) weist ebenso deutlich eine eigene Historizität auf wie der regional-, kultur-und mediengeschichtliche Wandel Norrlands. Nimmt man eine distan-zierte, ethnographische Haltung ein, wie sie Lidman selbst in der Serie Jernbanan nahelegt, ergibt sich eine Neubewertung der Kombinationen von historischen, auch dialektalen sprachlichen Registern: Dieses Verfahren zielt darauf ab, dass die Lesenden im performativen Nachvollzug die Kon-flikte zwischen den staatlichen Institutionen und Akteuren und den neuen Siedlern in Norrland erfahren können. Diese in der gesprochenen Sprache der Lokalbevölkerung aufgeführten sozialen und psychischen Konflikte hinterlassen Spuren in den Träumen, Gedanken, Dialogen, Lektüren und Texten. Der historische Ort erscheint vornehmlich als ein Konglomerat, das die mündliche Rede von Zeitzeugen hervorgebracht hat. Die Erzählinstanz nimmt sich der vielstimmigen Figurenrede an und dokumentiert den historischen Sprachgebrauch, unabhängig davon, ob ein realistischer oder phantastischer Code zur Geltung kommt. Häufig taucht das Motiv einer verzerrten Nachahmung auf. Dies kann als programmatischer Hinweis auf eine Ästhetik einer formalen, hier performativen und narrativen Mimesis gedeutet werden, die besonders klar den Nexus von sprachlichen und sozialen Handlungen herausstellt. Sprechen ist Handeln. Das Glossar, das den ländlichen Dialekt und Soziolekt ins Hochschwedische überträgt, unterstreicht ebenfalls das sprachliche Handlungspotential, das unmittelbare soziale und politische Effekte herbeiführen kann. In der Serie Jernbanan werden die stilistischen Kollisionen zugespitzt, wobei lautliche und syntaktische Mittel hinzutreten. Dies ist als prosalyrisches Verfahren gedeutet worden, kann aber auch der nachdrücklichen Betonung der inszenierten mündlichen Rede in ihrem Vollzug dienen. ; Bidraget om Sara Lidmans "modernistiska hembygd" respektive hennes "hembygd i den litterära modernismen" har en vistelse i författarens hem i Missenträsk (mars 2013) som utgångspunkt. Både mitt perspektiv som forskare och som turist i Norrland har präglat mina erfarenheter och mina aktualiserande läsningar av de utvalda verken. Bland annat har jag försökt att reagera med öppet sinne på författarhusets materiella och textuella hänvisningar, särskilt när läsningen har ägt rum på plats. De tidiga romanerna (1953, 1955) och andra delen av romanserien Jernbanan (1983–1999) kommenteras, men även den så kallade Afrika-romanen Jag och min son (1961) och protokollboken Gruva (1968) tas upp till diskussion trots att de går utöver den regionala kontexten, eftersom tematiska mönster samt berättartekniska och språkreflekterande medel går igen. Den flertydiga fokaliseringen är till exempel ett unikt medel som kännetecknar en säregen övergång mellan den implicita författarens och figurernas perspektiv. Därför skapas en "biografisk uppmärksamhet" hos läsarna som försöker att identifiera textens potentiella språkrör; samtidigt sätts karaktärernas könsspecifika perspektiv på prov genom att den manligt eller kvinnligt konnoterade blicken praktiseras simultant. Trots mitt suggestiva och biografiskt nyfikna angreppssätt ligger tonvikten i analysen på den språkligt konstruerade hembygden, det vill säga "hemmet i språket" mindre än på hemmet i den konkreta historiska landsbygden Missenträsk. Den språkligt konstruerade platsen har sin egen historicitet – liksom Norrland har sin egen regional-, kultur- och kommunikationshistoria. När man intar en etnografisk och distanserad position – som Lidman själv tydligt demonstrerar just i Jernbanan – framstår kombinationen av historiska, inklusive dialektala språkliga, register som ett tillvägagångssätt för att läsarna performativt skall kunna uppleva konflikterna mellan statsmaktens institutioner och nybyggarna i Norrland. Dessa sociala och psykologiska konflikter lämnar spår i figurernas fantasier, tänkande, tal, läsningar eller deras skriftliga yttringar. Den historiska platsen framstår därför som först och främst producerad av tidsvittnens röster. Berättaren tar hand om figurernas tal och dokumenterar det historiska språkbruket oberoende av den gällande realistiska eller fantastiska koden. Att vissa figurer brukar härma andras tal eller beteende är ett ofta använt grepp hos Lidman – motivet kan uppfattas som ett mimesis-program, vilket både fungerar som en narrativ och performativ metod och som ett språk-reflekterande grepp. Härmandet manifesterar att språkliga och sociala handlingar oupplösligt hör ihop. Till och med Lidmans glossar "Skellefteå-bondska – rikssvenska" pekar på språkets handlingspotential med såväl sociala som politiska konsekvenser. Lidmans analytiska arbete med språket fokuserar ytterligare språkets handlingsmakt, genom manipulation eller motstånd. I Jernbane-serien poängteras stilistiska kollisioner ännu tydligare, till och med ljudallusioner och syntaktiska medel som pauser och enjambement spelar en större roll. Detta har tolkats som prosalyriska kännetecken, men understryker enligt min uppfattning huvudsakligen det talade språkets betydelse. Enligt Lidmans författarskap är det just rösterna och talspråket som skapar världen och som kontinuerligt omformulerar den.